Den gamla iibelsvenskan befann3 dock redan 1703 så föräldrad och svår att förstå, att man fan sig föranlåten i nämnde års kyrkobibel ntaga en Ordlista och ut tydning af någa svenska ord, som synas mörka och äro komna utur bruk, och dock bibehållna (!!!) wi vår heliga bibelt. Listan tar upp nära tr foliosidor. Denna ultydning saknas i bibelsålskapets upplaga, som dock är ämnad åt allmogen. Sällskapet synes således anse dissa reden 1703 mörka och utur bruk komme? ord såsom hörande till bibelöfversättnhgens genom sin ålder vördnadsbjudande :penheter? (om icke sjelfva bibelkomita :nnu är lika vördnadsbjudande?, så är det ett fel som förgär med ären), och så lögvördigt emfatiska, att man entingen icke rågade elier icke kunde utbyta dem, eller att folket icke hörde få någon upplysning om deras betydelse. CMen om en basun gir ett otydligt ljud, bvem gör sig då redo til strid? Om jag teder med ett okändt spåk, så beder väl min ande, men mitt förstind är utan frukt. Jag ville hellre i församlingen tala fem ord som för Setås, på det jag må undervisa andra. än Keljest tiotusen på ett obekant språk. 1 Cor. 14: 8, 14. 19. Får ej denna auktoritet njuta vitsort? Antiugen språket är ett utländskt eller ett inhemskt föråldradt — båda främmant och ofattbara —, så är ju förhållandet ershanda. (Jemför Bihang N:o 2, till Carlstads Stifts-Tidvinger, 1857, af prosten A. Lignell, hvarur vi äfven hemta tskilligt af de följande ) Huru fullkomligt olutherskt man går till väga, då man vill undanhålla folket en klar och lättfattlig bibelöfversättning, borde dock våra värda kyrkoherdar beeinna. Då Luther för sin öfversättnivg begärde biträde af en lärd man, skref han till honom, att han skulle föreslå allmänt begripliga ord, ty denna bok måste tolkas endast på et po ulärt och enkelt sätt. Det är äfven kändt. att då Luther skulle öfversatta ställen i Gamla testamentet rörande offerdjuren, gick han flera dagar hos en slagtare, för att kunna få rätta och fullbegripliga benämningar på djurens minsta delur. Luther begagnade för öfrigt det språk, som förefanns å hans tid, icke det som talades och skrefs rhundraden före hunom, ej heller det bar beriska idiom, som befanns i gamla handskrifter samt tryckta biblar på tyska före hans uppträdande. Han älskade icke skepnaden uf en gengångare från fornåldern och ville ej anses för en sådan som glömt eller missaktade silt modersmål. Han bröt ej skrytsamt på målet, för ott visa att hana ande genomfarit vidt skilda tider och länder. Men ban omtalade hvad han der sett och lärt, så att äfven ringa upplysta förstodo honom. Språket i hans ötversättoing var fullt modernt i ordets bästa bemärkelse. Annars hade hans öfversättning icke blifvit helsad med så utomordentligt bifall. Hvru svårt deremot och motbjudande måste det vara för barn och obildade att förstå och, såsom ännu påbjades, lära utantill det föråldrade språket i vår bibel, hvilset iså vä sgendtlig mån afviker från deras modersmål: ett språk, deri tankarne törqväfvas af formernas och bemärkelsernas ovanlighet. En bok, sådan som bibeln, skrifven för hela menskligheten; en lära, hvars stiftare prisade sip fader, att ban uppenbarat henne i första rummet för de låkurniga, men dolt henne endast för de visa och förnumstiga: ett glädjebudskap, ett trösteord — ofta det enda! — för de andligen fattiga, för de värnlöga barnen, som dock fått namnet af att vara de största i himmelriket; — denna skatt bör väl ej förhållas för dem som ega förmånsrätten! Sådant kan ju icke vara hvarken kyrkligt, lutherskt eller kristligt. Under frihetstiden, då man ofta fonn vårt prestestånd i spetsen för reformerna, yrkade denna korporation ofta på förbättrad bibel öfversättning. åtminstone alltsedan 1744. Ändtligen aflempades 1771 k. proposition till ständerna. I Mej 1772 afgåfvo alla fyra stånden sitt samtycke. Den 29 Jan. 1773 anslogs för komitns o kostnader: 1) först en, sedan en half procent årligen of kyrkornas behållna kapitaler ända till 1785; 2) en 8. k. äreskänk af alla stater, om bade någon kassa; 3) de 18.000 daler kopparmynt. fom hörde till psalmboksverket. Den 18 Maj 1773 utfärdades komittns instruktion, och ännu, på I1:sta året, har komitn icke ösladkommit någon ålgärd, som burit praktisk frukt! At 3 i riksdagsbeslutet den 9 September 1772 synes emellertid. ett riketa stönder med såkerhet hoppades, att ny kyrkobibel skulle i dåvarande sekel bli färdig och antagen. I 1835 ärs cirkulär från preste: ständet synes komitån ha formodat, att ver ket skulle vara fulibordadt högst tre år der efter! Om ej erkebiskop Wallin aflidit 1839. hade denna tid säkerligen ej blifvit långt öfverskriden. Han inträdde 1834 som le damot i komiten. Under tiden ha komiterade utgifvit åtskilliga öfversättningar — på prof. Ledamöterna hafva, en efter annan, med döden afått och nya tillkommit under de 90 ären. De sednare ha underkänt de äldres arbeten och under loford instufvat dem i det stora skåpet, och de yngres torde jemväl lika säkert i sinom tid med loford bli kasserade och instufvade at cherträdarne. Hur länge skall detta profvande och denna inpackning fortfera? Det ken ingen förutse. Men den opinion börjar sprida sig, att teologiska fakulteten i Upsala ej vill se detta verk slutadt, utan hist begagna komiten såsom en aldrig sinande mjölk-ko, en behaglig tids extra preebende. Denna opinion måste vara ogrundad; men bra litet göres för att sking ra densamma. Fiones då intet medel att fö rekomma ytterligare tidsutdrägt, eller skall komilv genom rektyterivg tortlefva utan ändalykt? Skall ej någonsin en granskningsnämnd öfver profven tillsättas för att bringa: till lämpligt slut de digra materialierna ? Ehuru obegriplig gamla öfvereättningen å många ställen är för den stora allmäneten, och ehuru den öfverflödar al grammatikaliska oriktigheter och misstag om grundtextens rätta mening ), anses hon lik9 Jemför t. ex. den af en mycket ortodox prest utgifna lilla skriften: Några Förslag till kyrk Tan vaofnemar I Svarte 4 Dot hetar dor sid: