aldrig finna mig uti! Karlarne voro i begrepp att bruka våld, då min far framträdde, tog upp sin näsduk och sade med darrande stämma oc tårfyllda ögon: Men med denna näsduk då, sire? Ludvig XVI hade på sex månader icke hört sig benämnas sire; han såg upp på min far, såg hans tårar och framräckte strax sina händer, som min far band med näsduken. Resten gick så till, som de fleste historieskrifvare berättat. — Då jag hade fått Sansons tillåtelse att göra ytterligare några frågor, frågade j:g honom, om det var sannt, att det yrke han nade var ärftligt och knutet till hans familj. Nej, hr Dumas, svarade han, men nödvändigheten är här en lag: hvilken annan lefnadsställning än fadren8 kan en bödels son få? Jag frågade honom derpå, om det var sannt, att han icke fick hafva någon vagn på andra vilkor, än att hans namn stod på dörren. Det är ingen förpligtelse, svarade han, men det är allmänt bruk. Har ni lust att se, huru vi kringgå denna praxis? Då jag hade svarat jakande, sade han, att han ville töra mig ned och visa mig vagnen, och han gaf tjenaren befallning att komma me en lykta. Medan tjenaren var borta, sade Sanson. att hans dotter aldrig skulle törlåta honom, om han lät mig gå, utan att hon fått se mig, och han ville hemta henne, då jag yttrade, att jag hellre ville gå in i rummet till henne. Han tycktes blifva mycket glad öfver mitt förslag, och vi gingo ditin. I rummet funno vi dottern sittande vid fortepianot. Det var en vacker 18årig flicka med Då ögon och ett temligen melankoliskt uttryck. Mitt barn, sade Sanson, här är en herre, som du synes tycka mycket om ; emedan jag vet, huru mycket du beundrar honom, ville jag icke låta honom gå, innan han hade visat dig den äran att kyssa dig på pannan.4 Hon såg förlägen ut och blef blossande röd. Jag måste dock först veta herrns namn, min far, sade hon. Han svarade: Det skall du sedan få veta, ty om jag berättade dig det lörst, skulle du kyssa honom. — Min far! utbrast hor i förebrående ton. Jag kysste henne lå på pannan, hvarefter hon såg frågande på sin far, som sade: Det är hr Alexander Dumas. Hon satte sig på en stol och stirrade förvånad på mig. Se riktigt på honom, min licka, sade fadren i den melankoliska ton, som var honom egen, ty det är sannolikt första och ista gången som du får se honom. Detta lilla ippträde gjorde ett sådant intryck på mig, att ag 15 år derefter försökte att återgifva det ironanen La Reine Margot. Vi gingo derpå ned vagnsskjulet, der två eler tre vagnar stodo. Sanson förde mig bort till den vackraste af dem ich visade mig vapnet på dörren. Det framtällde en remnad klocka af silfver på röd boten, och under densamma stod såsom motto de åda orden: Sans son (utan ton) — en ordlek A familjens namn. Emedan is nu hade fått eta allt hvad jag önskade, tackade jag hr Sanon och gick. — Två indiske riddare. Drottning Victoria lar utnämnt H. H. Seramudi Radschahye; Hinlostan Radsch-Radschender Sri Maharadschah Diradsch Sewai Ram Sing, Bahadur Dscheipur, ch H. H. Fursand Dilbund Rasekul Itanquud Janlut-i-Englischia Radschah. Surup Sing, Baiadur af Dschind till riddare af Indiens stjerna,. — Ett testamente. För några och tjugo år edan framfödde en skådespelerska vid en kringesande trupp under sin vistelse i Coblenz en otter, hvilken hon anförtrodde i en fattig faailjs vård. Kort tid derefter reste modern sin äg, och man hörde ej vidare talas derom. Den illa ölvergifna flickan insattes på ett barnhus, ch då hon blifvit fullväxt satte man henne i ära. Någon tid derefter gifte hon sig med en fskedad underofficer. Den anspråkslösa familen förde ett fattigt men anständigt lif. För ågon tid sedan lät en gammal förnäm, i Berin bosatt, dam anställa undersökningar öfver en lilla, af ein mor öfvergifna, flickans öde. Jenna dam befanns nemligen vara hennes moror, och var i besittning af en stor förmögenet. Hon erhöll alla önskade upplysningar, ven under korrespondensens fortgång afled den amia damen efter att hafva i sitt testamente srordnat f. d. underofficerens hustru till sin niversalarfvinge. Legatet uppgår till en sumna af 250,000 preussiska thaler (667,000 rdr). — En hjelpsam statsminister. Den 30 sistdne Oktober varseblef österrikiske statsminitern, hr von Schmerling under en promenad i .eopoldstadt i Wien en ung gosse, som under fänga ansträngningar sökte draga uppför en acke en tungt lastad kärra. Då nu ministern ärkte, att ingen af de många förbigående gjorde en ringaste min att förhjelpa den stackars gossen r sin förlägenhet, närmade han sig kärran och af den en krattig stöt, hvarigenom gossen lycadeg få den till ändan af backen. Häruppå fägsnade sig hr von Schmerling helt lugnt tan att ens afvakta gossens tacksägelser.