KR RR — An PR AA men fraktar att, om landsthinget icke delas, man skall behöfva bidraga till arbeten, hvaraf man icke har omedelbar nytta. Vi sade sjelfuppoffring — ty man offrar sig nnerligen sjelf, då man bekänner, att man verken känner eller erkänner första vilkoret för allt samhälle, som är att den ena måste hjelpa den andra. Detta vilkor är ock Bå envist vidlådande allt hvad samhälle heter, att svårligen något allmänt företag give inom stat eller kommun, af hvilket en ena icke har större gagn än den andra eller om hvilket icke en eller annan kan säga, att han deraf icke har någon omedelbar nytta. Om man söndersplittrar Kalmar landsting i fyra delar, så har man derigenom icke förekommit att både enskilda och kommuner få bidraga till företeg, hvaraf de ej hafva omedelbart gagn. Man kan ju alltid fråga: Hvad omedelbart gagn har väl södra Tjust af ett företag i norra Tjust, eller södra Öland i ett företag norr om Borgholm? Och denna fråga, upprepad och kortsynt beaktad, skulle förlama all samverkan och splittra samhället i atomer, hvilket dock eamhällslagarne förbjuda. Men om än denna sjelfviska isoleriog vore möjlig, så vore den ändå icke nyttig, emedan den omöjliggjorde hvarje företag, hvertill kostnaden öfverstege den enskildes eller det evaga landstingets krafter, och det är just för alt förekomma denna svaghet, som vi ense landstingen i allmänhet böra vara odelade. Starka som de äro kunna de nu med hela sin kraft göra någonting nyttigt det ena året på en ort, det andra på en annan, om enig samhällighetsanda fiones. Men för att denna skulle kunna utvecklas, är af högsta vigt, att allt hopp om styckning ifrån början afskäres, och det är derföre vi anse nyttigast, att detta första delningsförsök qväfves, på det att intet prejudikat i detta hänseende må finnas, emedan hvarje landsting inom hela Sverge kan begära delning med åberopande af alldeles samma skäl som Kalmar län, och säkert gör det, eå snart herrarne någonstädes komma på tvären emot hvarandra och få lust att spela tuppar på samma sophög. Det är dessa prejudikatets alla faror och följder, som göra frågan om Kalmar landstiogs delning till en allmän fråga, hvilket den eljest egentiigen icke vore, ehuru mer med skäl torde kunpa pästå, att kommunalfribeten ej sträcker sig så långt som till. frihet att smula sönder sig till svagt utrustade småting, som ej hafva stort mera af ett landstings karakter än namnet Men huru har man väl kunnat lyckas att på ett landstiog genomdrifva beslut. hvilka hafva så litet, som talar för sig? Jo trekten omkring Westervik har länge sträfvat att få utgöra elit särskildt län, med untedning ef sin aflägsenhet från landshöfdingens bostad. — Söndringstebern är der kronisk Sedermera hufva några herremän hyst olika åsigter om hushållvinvssällskapet, ull följd hvaraf länet i detta afseende blifvit deladt. Åtskilliga privatviljor stå derföre i ett spändt förhållande till hvarandra. Ytterligare har mean antagit, att ju mindre tingsdistrikterna blefvo, ju mera skulle hvarje landstingsbeslut lända till hvarje enskilds omedelbara fån och ju mindre skulle utgifterna blifva. Från högre åsigter än dessa torde delnings besluten icke bärleda sig, och de skriftligen angifna skälen: afstånd och olikhet i jordmån och folklynne, torde väl mera aise att blända än bevisa. När nu norra länsdelens söndringsförslog alltid omhuldades såsom nyttiga af högsta myndigheten iorten, hvad var väl naturligare än att Öland och trakten kring Oscarshamn skulle avse sig böra njuta samma förmenta förmån? Och sedan sålunda fröet till splittriog var utsådt och planen färdig, hvad var väl naturligare, än att den ena till söndripg benägna orten hjelpte de andra att genomdrifva beslutet om fyrdelning, och vände döfva öron till alla de högre åsigter om ett landstings bestämmelse, som uttalades af minoriteten. Besluten om denna delning lärer i orten hafva väckt en djup sensation, och flora petitioner emot delningen, undertecknade med talrika aktade namn, äro på vägs tll K. M:t. Vi vilja visserligen icke bestrida, at som böra föranleda ett landstings deinng möjligen någonstädes ifrån, skulle knuna företes; men vi anse att dessa böra vara vida mera talande än de som antöris af Calmar läns landsting, isynnerhet som landatingen genom det af regeringen framlagda och af ständerna en gång godkända förslaget till representationens ombildning är på väg att få en hel annan betydelse än de ursprungligen egde. Vi antaga till och med, att om denna deras politiska betydelse ifrån börjen varit klart insedd, man alldeles icke intagit det stadgande om möjlighet till delning af landsting, som 63 af förordningen om landsting innehäller. Vi behöfva icke för en tänkande läsare mera än antyda, huru olämpligt ett landsting för en ort med 30 å 40,000 invånare, isynperhet om den nästan uteslutande består af allmoge, skulle vara såsom valkorporation till första kammaren. Hvilken tecksam jordmån för kotteriinflytelser skulle icke ett sådant landsting erbjuda. Endast denna omständighet synes oss under nuvarande förhållanden vara fullj komligt skäl för regeriogen att vägra bifall till de föreslagna delningarne. Det är dock glädjande för hvarje vän af kommunallagarne att finna, att icke mera än ett enda landstiog under sin landshötdings crdförandeskap fattat så mot hela landstingslagens grundtanke stridande beslut, och vi hoppas att regeringen genast i sn första början stäfjar detta småsinnets begär att spela herre på småting, som det plattet ud selv med egne Hender. nd så Naturvetenskaperna och historien.