nom ett djurs-pecies erhöll n så afgjord öfverlägsenhet öfver de andra? För egen del har jag alltid tänkt att lösningen på hemligheten af arternas daning är att söka i morfologien, att de animala formerna äro ett hieroglyfspråk, hvartill man ej har någon nyckel, och att förklaringen på det förflutna ligger helt och hållet i de fakta som vi ha för våra ögon, utan att kunna läsa dem. Äfven här var tiden. förnämsta faktorn. Till den punkt hvarpå menniskan nu befinner sig har hon hunnit efter ett i dunkel höljdt framåtskridande som varat i tusentals är och sannolikt fortgått på flera punkter på en gång. Det är mig visserligen icke obekant, att zoologerna, hvilka, för att begagna ett skolastiskt uttryck, se allting in esse, i stället för att se allting in fieri, förneka alla långsamma artförändringar. För dem är hvarje djurtyp, sedan den en gång för alla blifvit danad, oföränderligt densamma för alla tider. Ingen uppfattning kan dock gerna vara mera ofilosofisk. I naturen finnesingenting fast och oföränderligt; allt är der i en beständig utveckling. Den skala, hvaruti regelbundna experimenter öfver arternas oföränderlighet kunnat göras, är ända till försvinnande liten. Man åberopar sig på Aristoteles, på Egyptens hypogåer. Men äfven om man medgifver, att de på detta sätt konstaterade fakta äro fullt verkliga, hvad bevisar det väl? De rätta hypogåerna man i dylika fall har att rådfråga äro de geologiska lagren. Hvad visa oss nu dessa lager? Ett djuroch växtlif af helt annan beskaffenhet än det som nu finnes. Och huru bar öfvergången skett från de floror och faunor som seologien läkger i dagen till den nuvarande faunan och floran? Månne genom plötsliga språng, genom omstörtningar och nya skaelser? Ett sådant antagande skulle upphäfva naturforskningens säkrast konstaterade jaktum, det nemligen, att verldens utvecking sker utan inverkan från något utom henne varande väsende. Geologien leder ill helt andra antaganden. Det är möjligt att den åsigt, enligt hvilken de nu sedan sekler tillbaka verkande orsakerna äro tillräckliga att förklara de förändringar som vår lanet undergått — om jag ej misstager mig, ir det Lyell gom först framställt den — en lag kan komma att i någon mån modifieras (måhända är den det redan), men aldrig kall dock åsigten om ryckvis skeende skaelser, om förändringar som ej naturligt utreckla sig ur ett föregående tillstånd, vinna nsteg hos verkliga forskare. Ju mera man taderar historien om de fysiska och moraiska förändringar som försiggått på ytan af ärt klot, desto tydligare skall man inse, Ut de vanliga orsakernaslångsamrna verkan vöjaktigt förklarar alla de fenomener som nan förr härledde från utomordentliga oraker. En dag skall komma då zoologien kall blifva historisk, det vill säga, i stället för att inskränka sig till att beskrifva den uvarande faunan, skall söka att upp täcka wuru denna fauna blifvit sådan som vi nu e henne. Det är möjligt att Darwins byjoteser i detta ämne kunna anses otillräckiga eller mindre exakta, men de gå utan Il gensägelse i den riktning der den stora örklariogen öfver verlden är att söka, den iktning som tillika är den äkta och sanna ilosofiens. (Forts.) ANTAR: