Bayard Taylor. (En autobiografisk skizz.) Enligt er önskan sänder jag er en kor skizz, innehållande mina lefnadshändelser ehuru jag väl vet, att händelserna utgöra minsta delen af en skriftställares bana. Jag har ännu icke upplefvat den ålder, som Benvenuto Cellini uppnått, då han började sin enskilda historia — den ålder, som vanligtvis anses som mogen, och under hvilken det medgifves oss att taga en ötfverblick af alla våra verk samt tillerkänna oss sjelfva en viss talang. Jag inskränker mig till meddelandet af de mest vigtiga omständigheter och öfverlemnar således åt läsaren sjelf att deraf draga sina slutsatser, de må utfalla gynpnande eller ogillande för författaren. Först och främst vill jag nämna, att mina lefnadsutsigter, oaktadt mina förfäder voro redan kända för 200 år sedan, voro föga lofvande. Robert Taylor, en rik qväkare, kom till Pennsylvanien och bosatte sig i den trakt der bränvinstillverkning togn öfverhard. En del af den jord, som hans söner öfvertog, är ännu i min besittning. Hans efterkommande hafva med britisk envishet fastvuxit vid fädernetorfvan. Jag har icke led från led följt mitt stamträd från Roberts tid, men skulle jag framdeles erfara, aut biskop Jeremias Taylor härstammade från sam:va slägt, kände jag mig stoltare än om jag tilläfventyrs ledde mitt ursprung från konungahusen Tudor och Plantagenet. Jag förmodar, att Josef Taylor, Shakespeares vän, och den första aktör, eom utförde Hamlets roll, har varit en af mina förfäder, ty familjen har upptagit hans namn. Min farfar gifte sig med en qvinna, tillhörande Lutherska trosbekännelsen, i bvars ådror rapno äkta tyskt blod. Han blef förskjuten af sina qväkarebröder och har ingen af hans barn tillbört denna sekt. Jag föddes den 11 Januari 1525, samma år som det första lokomotivet lyckligt undergick sitt prof. Jag är således årsbarn med jernbanan. En af de första märkvärdiga bändel ser jag hörde omtalas var drabbningen vid Navsrino, dernäst Goethes och Walter Scotts död. Mycket tidigt lärde jag läsa, och 12 år gammal hade jag redan slukat alla böc ker i vår stads länbibliotek, Coopers roma-. ner, Gibbons historiska verk, Robertson och Hume inberäknade. Vid fjorton år började jag studera latinet samt franska språket, följande året spanska. Min fader varlandtman, och som blott en ringa del af hans faders förmögenhet öfvergått i hans hand bade ben ej tillfälle att sända mig till gymnasium. Till mitt sextonde år begagnade jag den undervisning, som landtskolorna erbjödo. Sedermera fortsatte jag under lop pet af trenne år mina studier i förenämnde språk på egen hand. Jag erinrar mig, att då jag företa gången fick ett exemplar af Wielands Oberon i min hand och jag den tiden ej förstod tyska spräket, dröjde det flera dager innan jag kunde fatta första versen. På barnets sinne utölvade pvesien ett stort inflytande. Ånnu i dag lifvas jog i minnet af de skaldedikter, som jag vid 7 å 8 år löste, och som sporrade mig till ett efter dem förtvifladt efterepande. Från mitt elfte år författade jag oupphörligt noveller, bietoriska afhandlingar, men mest poesi. Min lektyr utgjordes företrädesvis af Ovidius och Racine (på originalspråken) Milton, Scott, Moore och Wordsworth, oberäknadt alla andra evgelska och amerikanska författare jag kunde öfverkomma. Min litterära bildning var således, enär mycket godt och läsvärdt stod mig till buds, ganska omfattande, men fullkomligt plan lös. Dei i min natur företrädesvis herrskande poetiska elementet hämmades i brist af sympati och uppmuntran, och beslöt jag således att förskaffa mig tilfälle till en grundligare bildning. Med ett brinnande begär läste jag alla europeiska resbeskrilningar och min fantasi insvepte dessa för mig okända länder i en herrlig atmoster af konst och poesi. Jag var så till mods som om jag sultit i en lufttom klocka, under det att den luft, som ekulle gifva närivg åt mitt andliga lif, endast voro till fionandes i en annan verldsdel. I samma mån som mitt begär stegrades, stegrades ock hindren för dess tillfredsstäilläande. Den tiden var det melian de båda kontinenterna ett vida större afstånd än i vår: dogar. I våra stilla landtliga bygder brei bktades ett dylikt företog såsom ett jätteverk och min entusiasm för dess utförande ej stort bättre än vansinne. Emellertid hade våra litterära tidskrifter öppnat, icke uten framgång, sina spalter för mina skaldeförsök. Detta gynnade min plan, att genom skriftställeri bidraga till min utkomst. Oaktadt många svårigheter, som här äro öfverflödiga att nämna, lyckades det mig att såsom korresponderande ledamot blifva engagerad för tvenne tidningar i Philadelfia, : Såsom nittonårig yngling seglade jag öfver till Europa, för att på andra sidan hafvet, som skriftställare, fullborda min bildning. Jag kände intet af verlden, men ungdomens mod ligger i dess oerfarenhet. Efter att med tvenne vänner, com befunno sig i samma belägeuhet som jag, hafvalandat i Liverpool företog jug på tre veckor en fotresa i Skottland och norra England, reste derefter till Belgien och ötfre RhenmA OR OO NA haga en qvinna. Om jag endast går försig-Å