LITTERATUR TID NING. Innehåll: MNilitärlitteratur. — Amtmanneas döttrar. — Agardbs Samlade Skrifter — Hofberg, Beskrifning öfver Edsbergs socken. — Glasell, Verldslizt och andligt. — Lindgren, Handbok i vägbyggnadskonst — Törnebladb. Författningssammandrag. — Litteratoroch konstnotiser. Militår-litteratar. Vi meddela här ett utdrag ur en nyligen i Preussen utkommen broschyr af f. d. kapten v. Kal, hvilken de:städes väckt mycket uppseende, säväl genom de sunda militäriska åsigter som der utalas, som till föl,d at det frimodiga sätt, på hvilket författaren firar sig angående officerskårens beskaffenhet och ställning, och hvartill i flera hänseenden motstycken ej torde saknas äfveni vårt land. Af alla menskliga arbeten är kriget det intensivaste, det som uppställer de högsta fordringar på menniskans kropp, själ och karakter. Skall soldaten motsvara idealet för en krigare, måste han gifva nästan otroligt prof på förmåga att uthärda strapatser, på skicklighet i vapenföring, på sinnesnärvaro, oförskräckthet och på seghet i viljan. Detta ideal närma sig blott de bästa trupKeen hos sådana nationer, der genom folets lefnadssäll gynnsamma race egenskaper utvecklas ocn utbildas på ett ändamålsenligt vis, såsom t. ex. hos den tIscherkassiska rytfarm tyroler-skytten, alpjägaren m. fl. dyika. Om äfven våra germaniska race-egeuskaper äro förträffligs, så är dock vårt närvarande sambhällslif icke särdeles gynnsamt för bildandet af goda soldater. Detta missförhållande kan blott motverkas derigenom, att man å ena sidan tillräckligt sörjer för en systematisk utbildning af ungdomens kropps krafter och följaktligen inför gymnastiker i alla högre och lägre skolor samt med allvarlig vilja vårdar den — å andra sidan i möjliga te mån skonar de kapitaler, ur hvilka folkets näring flyter. Ty om man, för att under freden låta en mängd onödiga paradsoldater dväljas i kasernerna, förstör de kapitaler, hvilka genom en produktiv användning annars skulle kunna begagnas till arbetslönernas ökande, så hämmar man den förbättriog af de arbetande klassernas näringsmedel. genom hvilken ensamt ett i kroppsligt hänseende så kraftigt slägte kan åstadkommas som krigstj.nsten fordrar. Den krigsminister sörjer derföre bäst för armåns duglighet, hvilken lemnar arbetarne så mycket penningar som möjligt till sunda födoämnen för deras barn, på det han, när hen verkligen behöfver manskap, äfven må kunna erhålla orukbart sådant. De moraliska egenskaper, som jemte de fysiska äro ovilkorligen nödvändiga för en od soldat, kunna blott utvecklas genom folkets politiska frihet: och derföre visar oss historien öfverallt politiskt fria folks seger öfver de ofria. Ty kriget är en viljans verksamhet, och vid en såden verksamhet är blott den frie vand. Men om man talar med fredsmilitärer och exercishjeltar om soldatens moraliska egenskaper och om den framstående betydelsen et andan i en arm, så hånle de deröfver, såsom illusioner hos oinvigde, samt svara, att allt beror på disciplin och på blind lyd nad, och stt dessa egenskeper måse frambringas g nom exerceraunde och genom långvarig vans vid sträng subordination. Att exerciskarlar, som ej förmå åstadkomma nåfn annat för truppens utbi:dning än dess lotta exercerande, härå lägga största vigten, är lika lätt begripligt, som att garfvaren i fabeln ansåg lädret såeom bästa ämnet för fästningars byggande. Sannt är äfven, alt man kan göra den sämsta material, en hop menpniskor som stå på den lägsta moraliska och sedliga ståndpunkt, relativt brukber derigenom att man inöfvar dem till assiva maskiner, som röra sig efter befäl hafvarens vilja. Men den påtvungva, fremmande viljan ersätter dock aldrig kraften hos den egna viljan, som visserligen bör ledas, men dock måste verka genom sin egen energi. Att man kan lägga så liten vigt på soldatens moraliska egenskaper, är så mycket mera förvånande, som man nyligen sett 150,000 de bäst exercerade neapolitansre skingras af Garibaldis lilla bjelteskara. Och om äfven den sednaste, i ögonen så fallande erfarenheten icke öfvertygade oss, så borde vi dock af sakens inre natur komma tili den åsigten, ett i kriget det moraliska elementet är afgörande. Ty hvirigenom föranledes segren? Icke genom den lidna förlusten: ty ofta har segraren ända till segerns ögonblick förlorat mera eller åtminstone lika mycket manskap, som den besegrade; ofta viker äfven den till antalet starkare för den svagare, och sällan hafva vapnen gjort en sädan verkan, att på den ena sidan hvarje motstånd varit fysiskt omöjligt. Men en armå är först då besegrad, när den tror sig besegrad och emedan den tror det. De som blifvit urståndsatte att strida, de döda och sårade hafva i detta hänseende irgen röst: de som ännu stå i striden äro kroppsligt attröttade och befiana gig i ett läge, bvars slut de med otålighet efterlängta; om de då äfven könna ein viljekraft utröstad, eå försvinner hos dem hoppet att kunna uthärda så länge, till dess motståndaren viker: de söka dea efterlängtade ändringen i sitt läge derigenom att de sjelfva vika; de gifva sin sak förlorade och äro derföre sjelfva förlo rade. Detta vacklande och försvinnande af viljan till vidare motstånd kan visa sig än hos truppen, än hos befälet; men ialla händelser är nederlaget en moralisk verkan; och — detta kan ej nog ofta och nog eftertryckligt upprepas — i kriget har hvarje fysisk verksamhet blott så till vida en afgörande framgång, som den moraliska har det, d. v. e. då motstånderens viljekraft skakas och ändtligen brytes. Bör således vid uppskattningen af materialet för en armt, jemte de goda kroppsegenskaper som uppstå genom en ändamåls enlig föda och systematiska kroppsöfningar, bufvudvigten läggas på den i främsta rum met genom politisk frihet utvecklade viljekraften, så gifves intet mera förvändt än de militärers åsigt, som vilja att soldaten ge