TRETIOFJERDE KAPITLET. Gaspard ef Montsoreau förblef i samma ställning, som abbån af Boisguerin hade lemnat honom, under nära en timna as tid, och de stridiga tankar och känslor, som genomkorsade hans själ, voro bittrare än som kanske någonsin en mensklig varelse erfarit. Hen hade icke, såsom de flesta, blifvis steg för steg ledd in på det ondas väg, uten fann sig omedelbart efter en skuldfri och oförvitlig lefnadsbana besuddlad med ett det gräsligaste brott, som nu efteråt ingaf honom fasa för sig sjelf. Den våldsamma lidelse, som framkallat hvad som skett, beherrskade honom ännu lika mäktigt, lika oemotståndligt; och liksom ett stilla åkerfält, der landtmannen va: rit van att årligen inberga gyllene skördar, plötsligen förvandlas till tummelplats för tvenne stridande härar, var hans hjerta, som dittills gladt och fritt klappat endast för det ädla och det sköna i verlden, gönderslitet emellan åns er och kärlek. Emellanåt ljudade i hans öra de ord abben framkastat om bot och bättring i ett) kloster, för att söka försona hvad han brutit; men då visade sig för hans inre sinne bilden af den älskade, för honom för