visserligen en olika sakernas ställning, men ingalunda mera gynnsam för rikets beständ. Hela verlden vet haru adeln i dessa provinser förser kejsaren med de mest hängilna tjenare. De rent moskovitiska lakejerna komma först i andra rummet. Midtunder den vanära, hvarmed man nu höljer 083 ryssar, utgör det åtminstone för oss ena melankolisk tröst, då viläsa namnen på dem bland ryska armens oflicerare, hvilka i Polen synnerligast vanära vårt fädernesland, att ibland tio af dessa bödelsamatörer nä stan alltid finna sex ända till sju tyskar. Af detta antal kan man räkna en eller två, komna från det egentliga Tyskland, mest från Preussen — hvilka söka ära och lycka, samt äro otåliga att få tjena till redskap för massakrerna på folket, hvilket, såsom hela verlden känner, utgör preussiska adelns enda äregirighet och största hederstitel. Aterstoden utgöres af liffländare, estländare och kurländare, värdiga ättlingar af dessa korsriddare, hvilka ådagalade sin tro med nedgörandet af williontals slaver, lithaner och fionar. Hvad som isynnerhet utmärker denna ridderliga tyska adel i Preussen äfvensom i Östersjöprovinserna, det är att den, obesvärad af alla känslor af oberoende och värdighet i afseende på suveränen, icke hyser en skymt af medkänsla och aktning för folket, och blott den förre vill låta densamma förtrycka det sednare, så förblifver den kejsaren trogen i döden. För detta pris synes ingen tjenst denna adel för hård, för barbarisk, för förödmjukande. Det är på denna klass af tyskar. som man kan tillämpa detta å en gång så biltra och så sanna omdöme af den bekante tyske patrioten Börne: Die anderen Völker werden oft su Sklaven, wir Deutsche aber, wir sind immer Lakaien. Den tyska adeln i Östersjöprovinserna har icke något fädernesland. Det folk, som den förtrycker, är af finsk stam, och Tyskland, hvarifrån dess egna förfäder kommit, eger för dem ingenting lockande. Ehuru lång samt framåtskridandets process går i nämnde land, eå besynnerligt deladt emellan orättvisa grubblerier ölver en overkställbar framtida storhet och en skamlig verklighets eländen, så förvimmer man hkväl der det fördolda arbetandet ef cn liberal anda, som kan bi cn källa till Hf för folken, ensom med en icke mindre vias död hotar de privilegierade klasserna. OÖstersjöprovinsernas adel finner Tyskland redän hafva blifvit alltför liberalt, och ehuru den egner en billig hyllniog åt de hjeltemodiga bemödandena af dennoe olycklige preussieke konung, som äfventyrar monarkien och sin krona för att rädda de adliga privilegierna, så har dea icke någon tro på hans framgång och riktar derföre alla sina förhoppningar på denne andre tyske monark, som regerar i Petersburg. Petersburg! Se der det lfädernesland eller, rättare uttryckt, den vänotningssul, der all deras äregirigbet och alla deras övskningar finnas sammauträngda. Eu tredjedel af rikets mest indrägvga platser och nästan alla förtroendeposter äro besatta med tyskar. Och detta utgör en anledning till missbelåtenhet och afundsjuka för den ryska adeln, som alltid med mycken bitterhet häröfver beklagar sig. Men den har härnti orätt. Tyskarne äro ej mindre lakejer än de ryska adliga, och de förra ega derjemte tförtjensten af en uppriktigare och jemförelsevis mera ärlig trohet. Jag vill härmed ingelunda hafva sugt, att icke äfven de taga en ansenlig del i detta förfärliga rofferi, som ruinerar såväl folket som staten och som tyckes utgöra hulfvudegenskapen hos all byråkrati inom Ryssland. Men på samma gång de bestj.la cin suverän tjena de honom samvetsgrannt och med en öfverlagd hängifvenhet. Tysken har detta sinne och passion för kanslitjensten, som ar -å vidrig för slavernas vida mindre pedantiska natur, och i följd häraf visar han sig alltid mycket öfverlägsen ryssarne, ty men gör ej väl annat än det som man cör con amore. Dessutom anser tysk utsläppt som han är i detta ofantliga , der han vet sig hjertligt afskydd, att han der icke eger något annat stöd, något annat skydd än tronen, och han tjenar derföre denna med all den passion som mean ailtid lägger i fullföljandet afsina egna intressen. Vid kejsar Alexander 11:3 regeringsanträde, då retormernas tidenvarf syntes på fullt allvar hafva börjat för ryska riket, var det första härskri, som lät höra sig, ett rop emot tyskarne. Det var el ögonbliek då kejsarehofvet tycktes vilja ge efter för natipner.s önskan, och då tyskarne, utan att uteslutas från tjensten. sigo sig hänvisade till andra rummet. Men detta räckte blott ett ögonblick, den korta tillvaron af en dröm. Vådorna af en för hvarje dag alltmera hotande verklighet kommo den kejserlige drömmaren plöteligen att uppvakna. De inre rörelserna i Ryssland, som hade blifvit väckt, men ingalunda tillfredsstäldt af de illa kombinerade och ännu sämre utförda reformerna och den fruktansvärda uppresningen i Poler, satte e gräns för den falska sentimentaliteten i Petersburg och återkallade hvar och en till den ulycksbringande insigten om en ställning, som ovilkorligt manar monarken till ett systematiskt och grymt undertryeksade, som menskligheten förbjuder. Då omgaf sig Alexandör II ånyo med sina trogna tyskar, och så länge hans tron eger bestånd, skola de utgöra de fastaste stöd för det rena enväldet i Ryssland. i Borgerskapet i Öste rovinserna, ehuru till härkomst tyskt, liknar föga Tysklandsi. borgerskap. Det sednare ledes om ej al passioner ätminstene af pussionerade politi. ; ska önskningsr och drömmar, hvilka komma I : I K dem att iålmodigt fördraga alla en bedröflig verklighets eländen. Det kurlärdska,! liffändska och estländska tysktalande bor-. gerskapet är försänkt uti en djup slummer. och vassivt till och med i sina drömmer .