det är ej många dagar sedan pi betygade mig er tacksamhet derför. Jag sade vid sjelfva tillfället och jag upprepar det nu, att om vi blifvit ertappade uti huset vid gatan de la Ferronigre, dit vi förföljdes a er broder, så hade död eller vanheder blifvit vår lott. Det var således endast ett nödvärn, som vi begagnade, och de som anföllo oss hafva sjelfva att skylla sig för följderna. Gaspard af Monteoreau hörde på under dyster tystnad, medan hans mörka ögon rullade fram och tillbaka under de samman: dragna ögonbrynen. Hela den tid, som han varit tillsammans med abbth af Boisguerin, hade han aldrig så fullständigt som i denna stund erfarit huru djup i förställning och klyftig i tal den man var, åt hvars ledning han anförtrott sig. Han kunde icke undgå att inse detta, då hans bättre känsla uppreste sig emot de slutsatser, hvartill abben med så mycken skicklighet sökte komma. Men denna samma känsla ingaf honom tilllika ett starkt tvifvelsmål, huruvida all den list och förslagenhet, som abbåen hittills utvecktat, verkligen blifvit använd endast för att tjena hans sak och af tillgifvenhet för honom, eller om icke snarare man borde misstänka några hemliga bevekelsegrunder till egen fördel för den, som så väl förstod att begagna alla omständigheter. De ord, som Villquier i detta afseende yttrat, återkommo i hans minne, och det enda svar abbåa erhöll på sitt långa, konstrika tal, var den plötsligt framkastade frågan: Säg mig, abbt, var det icke ni, som först skaffade oss de svarta ryttarne på halsen och sedermera beredde oss undsättning af konungens trupper? Icke det förra, men väl det sednare, svarade abbn utan betänkande och utan alt visa sig det minsta förundrad öfver detta oväntade afbrott. SJag har ingenting haft att skaffa med de svarta ryttarne, hvilkas anfall kunnat blifva ganska vådligt både för er, den unga fröken och mig sjelf. Deremot