med socialistisk, författning; detta folk (Stora) Rysslands invånare) har också i sig sjelf en ganska fredlig och okrigisk karakter; det är tyskt befäl och den tysk-ryska korporalskäppen, som förmått förvandla det; till döda redskap, till lydiga maskiner, med j hvilka Petersburgerdespotismen kunnat ut-1 föra sina planer. Ett litet prof på den fullkomliga skilnaden mellan den skandinaviska och den tyska folkkarakteren i politiskt hänseende är den ställning svenskarne intagit i Finland och den roll, som tyskarne spela i Estland och Liffland. Ingenstädes öfver hela det stora ryska riket har allmogen varit så förtryckt och utpinad, som af den tyska adeln i dessa östersjöprovinser och de estoch NöRndnan baronerna ha alltid i sednare tier utgjort ryska despotismens ersta handtlangare. Så är äfven förhållandet i närvarande ögonblick, då man finner att större delen af de ryska befälhafvare, som fara fram med den största grymhet mot polackarne, äro, liksom grefve Berg, tyskBear. Det återstår att med några ord bemöta ett annat inkast, som vi hört, af följande hufvudsakliga ianehåll: Men äfven om vi skulle medgifra, att Sverge och Norge, genom att icke i denna kritiska tidpunkt stödja Danmark, skulle aflägsna det ifrån sig och aflägsna möjligheten af en framtida fullständig enighet och samverkan mellan de trenne rikena, månne derigenom i sjelfva verket så särdeles mycket skulle vara förloradt för dessa rikens sjelfständiga utveckling och betryggade ställning; blir icke den makt, som de tillsammans skulle utgöra, dock allt för ringa, för att kunna göra sig respekterad, och skulle icke sambandet med Danmark, som hufvudsakligen behöfver vårt försvar, utan att kunna göra något stort för oss, i sjelfva verket försvaga vår position? Vi kunna med fullkomlig tystnad förbigå den jemförelse med förbindelsen mellan Österrike och Ungern, som blifvit uppställd i en viss tidning, då det väl näppeligen lärer falla någon menniska in, att der vilja se något exempel på en förening mellan närbeslägtade folk med samma intressen och grundad på frihet och jemlikhet. Att ett statsförbund, omfattande nära 8 millio ner skandinaver, och disponerande öfver de betydande, hvarandra på ett lyckligt sätt supplerande resurser, som de trenne länderna förete, icke skulle blifva så svagt, utan att det fullkomligt skulle kunna mäta sig i verklig inre kraft med en sådan stormakt som t. ex. Preussen, det tro vi vara temligen insedt och erkändt, icke blott i den europeiska vestern, utan äfven af Ryss land, för hvilken hvarje dylik anslutoing också är en nagel i ögat. I detta, såsom i så många avdra fall, skulle associationsprincipen visa, hvad den kan åvägabringa. Summan af våra krafter och resurser skulle bli en helt annan, då de ordnades och användes tillsammans, än då man nu helt enkelt hopräknar dem, då de äro splittrade och användas utan enhet och system. Man hö rer väl ofta sägas, att vår halfö utgör ett isoleradt helt och att Sverge-Norge bilda en afslutad helhet, som står sig bäst utan all närmare beröring med andra; men utom det, att det icke förhåller sig så alldeles helt med denna helhet och icke heller kommer att bli det, förrän den tredje förbundsbrodren kommer med, så reducerar sig denpa föreställning om vår nuvarande förträffliga position i sjelfva verket till en jargon, som under de förhållanden, hvilka nu inträdt, är temligen betydelselös. Vi taga oss friheten att erinra om hvad som redan för åtskilliga år sedan blifvit i det hänseendet yttradt: ?Man ihågkomme blott, att med all denna sin af naturen förträffliga konfiguration det svensk-norska dubbelriket eger mer eller mindre öppna kuster till hundratals mil, och någon i strategiskt afseende absolut stark makt bildar det sälunda för det första icke. Det är sanot, att innanför dessa kuster hafva vi våra berg; men om än dessa i vanliga fall äro ett godt värn och en jemförelsevis säker fästning, må vi dock ej med alltför mycken stolthet peka på dessa och lägga oss bakom dem att — slumra morgonväkten öfver! Det har gått armåer öfver Alperna, och passen vid Ratan hafva icke varit en ov obrytlig dörr för en inträngande fiende. Med alla de fördelar naturen gifvit oss — och detär icke vår mening att underkänna deras värde — kunna vi dock icke umbära armåer och flottor, och det torde icke kunna bestridas, att härvidlag ett danskt tillägg? i nödens stund at en flotta, hvars kanoner ensamt uppgå till nära två tredjedelar af dem våra egna örlogsskepp kunna rikta mot en fiende, och af en här, hvilken i nödfall kunde förstärka våra egna legionerisamma proportion, dock utgör allt annat än en obetydlighet, lätt att undvara eller att med egna ansträngningar ersätta. Det inkast, att, med Danmark intaget i unionen, Skandinavien skulle få så mycket större kust och så mycket större land ett försvara, och att de danska krigskrafterna ?alltså? komma att behöfvas särskildt för detta land hittills som förr, gäller endast för det värsta tänkliga fall, att ett angrepp skulle samtidigt ske på så skilda punkter af Skandinavien som t. ex. Eidern och Grisslehamn, och i detta tillfälle, som man måste anse för ett undantagsfall, vore ju Sverge för sin del genom föreningen åtminstone icke en hårsmån sämre stäldt, än det är stäldt den dag som i dag är.? Det är temligen påtagligt, att om den skandinaviska alliansen blefve ett bestående faktum och utvecklade sig till ett statsförbund, så skulle Tyskland också finna sig uti att sacraktoera Fideroränsen och vända sin lvst