Danmark och Sundet och derigenom snart nog famna hela Skandinavien — och då skall Tyskland bli starkt och (fritt och enigt. Vi antydde i föregående artikel, att man i Tyskland nu begagnar nationalitetsrörelsen derstädes på samma sätt som tyska kejsaren för ett par århundraden sedan begagnade religionsfrågan, för att åstadkomma en stark tysk enhet och för dess räkning realisera vissa planer i afseende på Skandinavien. När Gustaf Adolf i trettioåriga kriget uppträdde emot den dåvarande representanten för den tyska enheten, så var det icke blott en kamp för skandinaviska nordens religiösa, utan äfven och i främsta rummet för dess politiska sjelfständighet, liksom ett gemensamt tillbakavisande at Tysklands angrepp nu skulle bli ett försvarskrig för Skandinaviens ej blott nationella, utan äfven politiska frihet och oberoende. Man föreställer sig i allmänhet, att det var religiös entusiasm, att det var blott tanken på Europas andliga frihet, som förmådde Gustaf Adolf att draga svärdet och kasta sig in uti den vidtutseende kampen. Men så var icke förhållandet; utan tvifvel gjorde nyssnämnda motiver sig äfven gällande hos honom och eldade hans mod och tillförsigt under den fortgående stridens skiften. Men ifrån början var det ifrån hans sida ett politiskt försvarskrig; den tyska invasionen i Danmark och de kejserliga planerna mot det öfriga Skandinavien utgjorde de omedelbara anledningarne för Gustaf Adolf att ieke vänta tills han blef angripen, utan dessförinnan på offensiv väg begynna försvarsarbetet. År 1627 inryckte de Walleinsteinska skarorna i Danmark, satte sig i besittning af hela halfön, och sträfvade efter att kunna komma öfver till Als och Fyen, alldeles som de tyska rikstrupperna under 1848—49 årens krig, och det oaktadt danska konungen högligen protesterade mot att det egentliga Danmark på något sätt indroges i kriget då det vore en notorietet för hela verlden att dessa troubler väsentligen endast och allenast berörde den nedersachsiska kretsen4. Den tyska eröfringslystnaden uppflammade då på ett sätt, hvarpå man icke finner något motstycke, om man icke för ro skull vill genomögna de tyska tidningarne för 1848. För att fullfölja denna lystnad :kulle en tysk sjömakt improviseras och i enartsagdt samma ordalag, hvarmed på sednaste tid ordats om den tyska flottan, talades då om den nya tyska Armada zu Meer, i spetsen för hvilken Wallenstein skulle stå såsom tysk riksamiral eller rättare såsom General des oceanischen und baltiscehen Meerest. Geoom det svåraste utplundrande af haifön, genom hotelser, varierande med löften ochi lockelser sökte man få Danmark att gifva sig I och derigenom bereda en brygga till det öfriga Skandinaviens underkufvande. Gustaf Adolf skref redan 1627 till Christian IV: tDertill nyttjas ej blott våld, utan ock praktiker och anslag, såsom vinu förnimme eders kärlighet vara erbjudet imperii romani nye admiralitet och föreslaget mot krigskost naders ersättande att afträda Sundet, lika som 088 ock i dessa dagar förslag under handen gjorda äro att conjungera oss med kejsaren mot eders kärlighet, då man icke allenest till evig fred med konungen i Polen och polska kronan oss förbjelpa ville, utan ock uppdraga 088 Danmarks tron till län af kejsaren, och mycket sådant mera, i meniog att med sådana praktiker hindra bägses vår copjunetion.? Några månader sedan detta bref skrefs sammankallade Gustaf Adolf en riksdag i 3tockholm, i December 1627. Det var redan då som det afgörande beslutet fattades, att Sverge skulle på den offensiva vägen börja sitt försvar emot Tyskland och såsom motiv ör detta beslut anföres ej i främsta rummet religiösa bevekelsegrunder eller uppvätthållandet af protestantismen i Tyskland, utan öfverallt och af alla: den tyska invasioven i Danmark och de i sammanhang dermed stående planerna att, sedan en flotta blifvit skapad, utsträcka det tyska väldet till hela Skanlinvien. Att både Gustaf Adolt och rikets ständer attade saken från den sidan, derom vittna illräckligt riksdagsförhandlingarne. Ridderskapets och adelns protokoll för den 16 Desember 1627 utvisar, huru hvarenda ledanot som yttrade sig, betonade den fara i hvilken Danmark hade kommit och de vålor som deraf kunde uppstå för Sverge. Så yttrade till exempel: Erich Månsson riddare: Efter man ser den fara ss förestår med konungens i Danmark underång, derföre är det bäst att man undsätter koungen i Danmark. Otto Scheiding: Medan konungen i Danmark hafer begärt hjelp af K. M:t, derföre är det biligt, att den ene grannen och naboen bispringer len andra och med det första kommer honom ned en krigsmakt till undsättning. Christoffer Ribbing: Alldenstund man förnimmer, tt konungen i Danmark intet är så mäktig att an kan vara sufficient attmotstå kejsaren; thy är jet bäst att man möter fienden derute. John Månsson riddare: Efter man ser, att koungen af Danmark intet är bastant emot kejaren; thy är det rådligt, att man söker samma ende uti en annans land och efter bästa råd ssisterar konungen af Danmark; synnerligen nedan kejsaren är intresserad med konungen i olen, alltså förmodligen om han underlade sig Janmark han för samma intresse oss ock attacera skulle. Peder Brahe; det är rådligast att man i rättan d gör konungen i Danmark bistånd och fienen afbräck. Bror Andersson Rålamb erinrade om ordsprået: när det brinner i grannens vägg. Alla ce öfriga blend de 25 talarne yttrade ig på samma sätt. Sverge var då starkt hotadt i öster, både f Ryssland, som ardades hämd för freden Stolbowa och af Polen, med hvilket land tt förbittradt krig fördes. Det saknades iledes icke en polsk frågat. Icke desto indre insåg Gustaf Adolf vigten af att i d stäfja de tyska planerna. Emellertid hindrade det polska kriget och risten på nödiga medel Sverge att kraftigt omma till Danmarks bistånd så snart som oskligt hade varit. Danmark, som till örsta delen var öfversvämmadt af fiender ch hvars alla resurser voro uttömda, må8 omsider 1629 tänka på att söka en fred il så billigt pris för ögonblicket som möja LAS Tar a ÖMT MN hr DN mm mm MET ÅA vd jä ör