TYSRIABE VY fe sm Br VN AD TN det ligger så i lä, att det aldrig, kan ha någonting att befara af en storm från det ena eller andra hållet. Men huru kan någon fara hota oss från Tyskland? — höra vi någon invända; — Tyskland är ju genom mänga band af gam: mal aktning och vänskap fästadt vid 0s3; Tyskland är ju ett af kultutens stamländer; vår lösen bör vara att bekriga barbariet, ej civilisationen; det vore ju himmelsskriande att för en liten sak, som ett obetydligt gränsgräl, komma i harnesk mot gamla vänner, När man yttrar sig så, vittnar det endast derom, att man ser saken helt och hållet på ytan och icke iaser hyad frågan gäller, och att det i sjelfva verket är en ganska stor och i sina konseqvenser vidtomfattande och djupt iogripande fråga samt att man allsicke gifvit akt på den tyska natiopalrörelsens riktoing och skaplynne i sednare tider. Utan tvifvel är det i högsta grad önskligt att vi kunde lefva uti fred och godt förstånd, ja till och med uti allians med det stambeslägtade Tyskland. Men för att sådan: skall kunng bli en möjlighet måste först den vådliga fanatism, hvartill den nationella ifvern i Tyskland urartat, lägga sig. Den germanistiska sjelfberusningen i Tyskland har? — för att använda en berömd författares ord — sitt system fullfärdigt: allt hvad stort och godt historien har att uppvisa i forntid och nutid och som innebär nägra löften för framtiden skall vara ursprunget af germanisk rot och bära germanisk prägel; men den germaniska andan i dess renhet och kraft är åter sammanträngd i det tyska folket, och detta har åter sin fullmakt och representant i den preussiska staten ). På denna stat hvilar sålunda den germaniska verldsmissionens kailelse: att föra de öfriga folkslagen till tyskhet och tysk intelligens, och med denna kallelse föl: jer tillika befogenhet för den makt, som är utsedd att vara Tysklands svärd? till utrotningskrig mot de angränsande nationaliteter, som äro förstockade nog att sträfva mot denna lycksalighet och som äro svaga nog alt kunna anfäktas. Det är denna tro på rättigheten till ett språkligt och andligt verldsherravälde, detta pästående — i antiktjudisk stil — att vara exklusiv innehatvare och berättigad påtvingare af den enda sanna och frigörande kulturen och det enda normala kulturspråket, som måste brytas och tyskarne måste lära sig att erkänna och respektera sjelfständighelen af främmande områden, icke blott i territorielt, utan äfven i nationelt hänseende, innan det kan bli tal om återupprättandet af ett välvilligt förhållande till grann-nationerna.? En följd af detta tyska rus, i hvilket man söker dötva sig och glömma bort hela sin inre politiska misåre, är att man, i stället för att eröfra sig sjelf, sin egen frihet, oupphörligt är stadd på eröfringsförsök utåt: det är ju rentaf den största lycka för ett angränsande folk om det kan bli delaktigt af den allena-civiliserande tyskheten, och hvarje land, dit något mera betydande antal af tyskar ioträngt, är derigenom de facto förvandladt till tysk egendom. Det finnes icke något enda håll, på hvilket icke Tyskland uppträder inkräktande och förtryckande mot främmande nationaliteter, med undantag endast för den sidan som vetter mot Frankrike, ty der Tyskland möter den verkligt starke och der det vore en ära att mäta sina krafter, der viker det gerna undan och nöjer sig med poetiska exklamationer. När Vietor Emanuel för några år sedan drog svärdet för Italiens befrielse från det österrikiska oket och Frankrike kom honom till bjelp, huru larmade man icke då i Tysklönd, huru högljudt ropade man icke då på vers och prosa, att det vore nödvändigt att Tyskland såsom en man tillbakavisade de oförskämda ywälska? folk, som icke kunde fatta och erkänoa lycksaligheten af ett tyskt ioflytende; huru mobiliserade man icke på alla håll och kanter, huru sqvadronerade man icke med de redan dragna sablarna, tilla man efter dagen vid Magenta fann det vara tjenligast att åter sticka dem i skidan och efter Solferinoslaget att åter gå hvar till sitt och låtsa om ingenting. . Vi vilja ieke tala om tyskhetens framfarter och bedrifter i de eydslaviska länderna eller i Ungern och Böhmen; vi vilja blott erinra derom, huru detta Preussen, som skall vara så liberalt och i hvilket verldskulturen skall ha sin yppersta representant.) beter sig i Posen, huru alla dess åtgärder gå ut på att förtrycka och utrota den polska nationaliteten, söka beröfva polackarne alla medel till högre bildning, och genom otaliga tvångsåtzärder hämma och omöjliggöra sammanhällning och allmän anda ibland dem. Desse samme preussiska deputerade, som i vissa svenskars ögon nu få gälla så-1 som så liberala och väl förtjeota om denj politiska fribeten i Europa derföre att de icke tycka om hr v. Bismarcks nonchalantaj: sätt att behandla dem, de äro föga liberala då det gäller Posen; de tycka visserligen: icke om att Preussen gör sig solidariskt med Ryssland och till dess handtlangare, emedan i. sådant kan ionebära faror för Preussen; men de sympatisera icke derför med poJlackarne; till och med de mest demokrati-, eka ibland dem, såsom Schultze-Delitsch, hal. ju ganska öppet förklarat, att det enda man kan fordra at eo tysk i förhållande till Po. i! len är en känsla af fullständig och upprikEn öfversigt af de germanistiska idernas utveckling i detta århundrade och sammanställning af de mest betecknande yttranden, som i! framkommit från dem, hvilka stått i spetsen j1 för den tyska nationatrörelsen och ttgöra dess ie litterära koryfer, är mycket upplysande och g I t företer för öfrigt i hög grad Kuriositetens intresse. Vi anföra blott några få prof: De indiska sägnerna äro på ett visst sätt ursprungligt tyska, om än med en helt och hållet indisk kolorit.s — Det kan anses såsom ;t temligen visst, att Spartanerna voro af semi-J tisk, men Atheniensarne af tysk härkomst. d — SAtt Odinskulten var germanernas kult är Bdagalagdt genom de allra klaraste bes vis. — — Just den omständigheten att allaj 8 t 1 I D e bilder ha en kolossal: och gigantisk prägel är ett bevis för det äkta tyska ursprunget.s — 1 hvarje germans själ är mensklighetens hela väsen kommet till verklighet såsom totalitet.4 — I det tyska folket har mensklighetens hela väsen liksom blifvit samladt jen medelpunkt och e a.