nRUDUG UllUdvalad, HUCI UCL IULCL LVUHVC, det ju icke ett vanligt sundt förstånd, af en sann fosterlandskärlek lifvadt till verksamhet, äfven i detta hänseende kan fälla ett omdöme och, för eller emot, framställa någon anmärkning, som förtjenar att tagas i öfver vägande. Det är på grund häraf författaren af dessa rader har vågat sig fram på stridsfältet. Han fordrar icke att anses såsom sakförare för ett mäktigt parti eller att hans ord skola gälla såsom uttryck af en allmänt utbredd meniog. Hvad han önskat uttala är sin egen uppfattning at saken. Är den, såsom han hoppas, åtminstonei vissa delar riktig, och kan han för densamma gifva någorlunda goda skäl, är ju alitid något dermed vunnet. Att Danmark, genom sitt läge och såsom innehafvare af nycklarne till Östersjön, har en större vigt än den, som betingas af dess vidd och folkmängd, samt att bevarandet af dess integritet och oberoende derföre är en iraga af europeisk betydelse, äro axiomer, hvilkas riktighet ingen bestrider. Man lärer väl icke heller på allvar vilja förneka, om ock försök dertill någon gång blifvit gjorda, att ett fritt, ejelfständigt och, i förhällande till öfriga omstärdigheter, starkt Danmark är af större vigt för de förenade rikena Sverge och Norge än för det öfriga Europa. Afsedt från den naturliga och efter vär förmening berättigade känsla, som gör våra stamförvandters sak till vår egen, r den det i sjelfva verket på grund af våra iotressen,. Det kan ej vara oss likgiltigt, om den skandinaviska folkstammen smäningom förtränges från den jord den under år hundraden innehaft och odlat; om Tyskland skall varda berättigadt att i Siesvigs hamnar bygga och underhålla den flotta, armed det sedan lätt skulle beherrska Östersjön, eller hvarigenom det sattes i tilltälle att åtminstone endast med Ryssland dela herraväldet öfver detta haf; om vi till grannar i söder hafva ett litet folk, tillräck ligt starkt för att dess vänskap ekall vara oss dyrbar, men ej pog mäktigt att ingifva 0ss oro för egen sejelfständighet, eller en stor nation, med för oss främmande språk, lagstiftning och egedvanor, hviken, tillbakaträngd i vester och söder, och af en ännu starkare motad i öster, synes anvisad att vorrat tillfredsställa sitt begär, att icke säga sitt hehof, att utvidga sitt område. Det skulle blifva tröttande att uppräkna alla de förhållanden, som göra Danmarks sjelfbestånd för oss 8å ytterst vigtigt, att vi framför alla andra måste känna oss manade att derul: medverka. Det segda torde för öfrigt vara tillräckligt att bevisa, att om vi också icke på grund at london-traktaten (1852) ega någon annan förpligtelse att mot Tysklands orättmätiga angrepp deltaga i Danmarks försvar än den som äfven åligger England och Frankrike, vi likäl för vår egen skull måste göra det utan ett ängsligt blickande efter hvad bistånd som af de vestra stormakterna redan vid stridens början kan varda oss lemnadt. Vi hafva dessutom härtill ett skäl, som vi icke förut sett anfördt och hvilket derföre måste har i korthet påpekas. Den, som med någon uppmärksamhet följt sednae tiders politiska tilldragelser, lärer icke kunnat undgå att varseblifva det öfverhandtagande inflytande stormakternas vilja, deras behof eller beqvämlighet i seednare tider, särdeles efter det nya franska kejsardömets uppkomst, fått på allt görande och låtande i Europa. Hvem har icke hört sägas: COm vestmakterna göra ett nytt krig mot Ryssland, få vi icke förblifva neutrala. Det är icke då fråga om vår vilja, våra tillgångar, vårt behof att under utöfningen af fredens värf utveckla våra krafter. Nej! Stormakterna fordra och vi måste lyda. Härmed må nu icke vara sagdt, att vi ej vid nämnde tillfälle kunde vara villiga att göra det, hvartill vi nödgas, blott det, att valet icke hos oss är fritt. På sam ma sätt har tillgått, då Danmark under en följd af år varit hotadt af Tysklands obefogade anspråk. Frankrike har ej haft tid att befatta sig med denna fråga; England har icke velat se sin handel störd; och långtifrån att de uppträdt till försvaret ef den svagares rätt, har Danmark just af dem blifvit öfvertaladt ellsr, för attuttrycka 0ss riktigme, nödgadt till eftergifter, som slutligen förvirrat alla dess förhållanden och framkallat det olyeksdigra tillstånd, ur hvilket det erfordras det danska folkets hela beundransvärda kraft och ihärdighet för att ännu kunoa rosa sig. Traktater hafva numera ingen kraft, rätten inga anspråk. Den, som har makten, befaller, den svagare måste lyda. Vi mindre nat oner kalla oss suveräna, fria, sjeliständiga, och det klingar väl, men i sjelfva verket göra i 088 till vasaller, till lydiga redskap åt dem som råda öfver det största antal bajonetter eller pantsarfartyg. År då det 19:de århuudradets frihet endast individens, icke äfven folkens? och hafva vi ej af Danmarks öde något att äfven tör vår del lära? Skulle det icke kunna hända, stt en öfvermäktig granne äfven mot oss riktade oberättigade anspråk och att, då vi ville mot dem försvara 088, vänskapliga makter sade: Vi vilja ej hafva krig i Europa för en sådan småsak. Imålsten gifva efter?? Men är det så, och har vad vi här yttrat någon giltighet, då fråga vi, är ej tiden inne för de små staterna att enigt cch utan ett modlöst vägande af ögonblickets tillfälliga fördelar sluta sig tillsammans för att häfda den svagares rätt, och visa, att om stormakterna än förmå mycket. kunna de likväl icke hindra 088 att hellre strida och falla med ära, än lefva ett lif al beroende och förnedring? och våga vi detta steg, är det ej då troligt, att just de mäktige skola skynda till vår hjelp, för att förkorta och till fördel för rättvisan afgöra den strid de icke kunnat förekomma? Möjligen erkännas dessa betraktelser icke sakna fog, men man anmärker, att den hänförelse, hvarmed svenskarne år 1848 gingo sina bröder på andra sidan Sundet till hjelp, numera icke förefinnes, att ett krig för Danmarks skull icke vore populärt; att vår armå, huru mycket än inom den må finnas at insigter och personlig duglighet, likväl är illa försedd, dess materiel gammal, otillräcklig och oduglig; att i alla händelser den bjelp, vi kunde lemna våra grannar, alltför SS I MS TAR ka