och sjelfva luften andas romantik. Ett till är temligen sig likt ännu, — Der, utbredd för mitt öga, ligger du, en karta i relief, du herskarstad, med hus vid hus, med gator rad om rad, och torgen hvimla utaf menskosvärmar och grupper alla promenader fylla; — och soln alltmer sig middagshöjden närmar, dess varma strålar scenerit förgylla alltmera rikt; på afstånd, just så här, hur skönt, hur leende allt detta är! hur denna verklighet för ögat leker, hur den med sitt koketteri oss smeker — och dårar oss! Men nu, det lif sig rör bak dessa murar! detta innanför, som göms försigtigt utaf jalousier, damastgardiner, sidendraperier, förhbängen af diverse smak och sag, gråpapper, gamla skynken, hvad vet jag? allt efter hvar mans råd och lägenhet, omständigheter och lokalitet! Här, der ditt öga söker genonomtränga hvad icke syns från gatan för enhvar, hvad helst i skuggan sig tillbakadrar, här falla skranken, de, som eljest stänga emellan hvad som är och hvad som var, och för ditt album eller din roman du här de samma bilder och kulörer och karakterer och interiörer skall återfiona, så som du är van att se dem i det skumrask tiden breder utöfver flydda dar och gamla seder. Det menskliga, hvad man i grunden är, förändras med kostymen ej så lätt, det blir det evigt samma ungefär, hur lifvet också ekiftar art och sätt; hvad hjerta är, det hjerta evigt biifver, om under kyller eller silkesvest, i II i stor eek! hvad som är hat, hvad nen j drifver till svarta dåd, blir samma gift och pest, om det, som förr, far fram i raseri, om blott det smyger, mer civiliseradt, öm blod det lukiar eller, parfymeradt, det doftar af kulturens patchouli. Hvad sorg och elände och smärta är, hvad på ett meuskoväsen långsamt tär och dödar själen bitvis, eller slör uti ett enda slag ett dödligt sår, det är det samma evigt, hemmastadt här rundtomkring oss, som i tidens natt. O, ganska visst i dessa menskobygder. — der ligga de så fryntligt, alit så slätt och glatt och ljuslett, öfversminkadt nätt med menlöshetens kalk! — all verldens dygder ej ensamt bo, och ej all verlders lycka; om förlåten du kunde undanrycka från allt hvad dessa väggar hemligt hyea, som stå der oskuldsfullt och mot dig mysa, det gamla skådespelet såge du, med endast vyg spelande, ännu: passionen, vridande sig på sit läger, det brustua hjertat och den tysta tären, och lidandet, som dödens tröst blott eger, och ångern, slitande sig vildt i håren, med blicken stirrande på någon syn ur grafvens djup, försvulten girighet, som skrapar guldet ner i sin pulpet i och darrar för en vindpust, blek om hyn! Du såge glädjen, men. min Gud! blaserad och med en min, på förhand instuderad, till festen spökad ut af flärdens hand med falska rosor och med länta band; du såge gratierna förutan mask och utan löshär a!la balers hjelte. (0, låna honom, Thor, ditt starkhetsbälte, och du, Iduna, äpplet ur din ask !) du såge oskalden för toiletten gig lära dåna med behörig smak och med natur, (det är en hufvudsak !) samt riktigt blygt att vända på buketten; du såge Axels Walborg, unga frun, — 0, trohet, trohet. du är stor i Norden! (hos gamle Oehblenschläger läsas orden.) på lönndörrn gjänta tyst till sin panlun för — löjtnant Asmodeus! Gatan, huset, der detta nästan paradoxa sker, hör icke hit, dock huset sjelf jag ser, — der ligger det så glatthyllt midt i ljuset och blickar med gudsnådeligt maner och kontenans, liksom ett dygdemönster, i lifvet ut med fyra rader fönster .. Men Schangement !4 Du skulle se också rätt mången bättre syn, till slägtets ära; ty repertoirn har något nytt ändå nytt, som är godt och som skall frukter bära och ge sin stämpel åt de dar, som gry! Der se vi idogheten, flink och kry, vid sin maskin på post, liksom vedetten uppå sin vakt, — enhvar har här i verlden sin kommendering, — der, se rundt kring härden det fria ordets smeder, — Vaulundsätten, som gått i tidens tjenst att smida vapen mot mörkrets troll och härda löjets pilar mot dårskaps slendrian! — der vetenskapen, som blott i förbifart, likt fogeln, hvilar och ställer så sin färd framåt igen mot horisonter, aldrig nådda än! der konsten i sin atelier ! (måhända på dörren Höckerts namn, kanske Molins!) der sångmön, ah! — en Gretchen vid sin slända novellens, om ej alltid poesins, men hvilken fingerflit ! betänk, per månad så ungefär en Stre volymers4 spånad ! Hvad vill du mer? — O, stolta kungastad , i med dina minnens glans, din nya gloria, i väx högre än och fyll i vår historia med ännu större äror mänget blad! Gå djerft förut på våra ödens bana, gif oss värt fältrop och vig in vår fann, lys öfver landet ut med snillets bloss, lär oss bedriften, stärk och härda oss i tro på framtiden, i ädel vana att tänka högt om gammalt fosterland, i mod att värna om dess belga strand! Jag ser ett folk, som uti fulla drag ur friska lungor andas, pulsens slag slå högt och eldigt; det är dess bumör, att hellre gå, än stå, det går derför, det skyndar, det vill fram; jag har det här framför mig, kring mig; hur det krälar der likt myrans stack! det hvimlar oförtrutet, det växer! ett crescendo oafbrutet! Af brådskor kors och tvärs blir snart ett tummel, af spridda verksamheters dofva raummel det blir ett enda, samladt, väldigt gny, hör bur det brusar, larmar, högt i sky! Tag dessa krafter, viljor, energier, sint dem ihon. ett mål i stort dem gif!