meningen i viss mån hänvisas att höra till klassen af proletärer i förhållande till de stora makterna. Ett sådant omdöme är utan tvifvel orättvist och hårfdt; men det får dock i viss mån ett berättigande, då man från dem, som yrka på jsoleringssystemet; hörer-såsom -ultima ratio för vårt sjelfbestånd uppställas den förhoppningen, att vi aldrig vid ett fiendtligt angrepp skola behöfva mera än afvärja den första stöten, emedan den ena stormakten aldrig skall tillåta den andra att ötverväldiga oss. Huru lösligt ett dylikt räsonne ment är torde näppeligen behöfva påpekas. Ganska betecknande är Danmarks exempel, som under långliga tider hade byggt sitt hopp derpå att Ryssland aldrig skulle tillåta dess sönderstyckande och för denna allians offrade så ofantligt mycket och som dock en vacker dag fick upplefva, att ryska kejsaren, såsom lön för utlofvade tjenster af Carl Johan, dekreterade, att Norge skulle ryckas från Danmark, sedan han sjelf några förut af franska kejsaren fått tillåtelse att stjäla ifrån oss Finland. Detta den ene skall icke tillåta den andre att taga oss? är ett uselt snack och vi bordei sanning rodna deröfver samt känna ss manade attför befrämjande af vår kraftiga nationella och materiella utveckling och för betryggande af vår sjelfständighet följa det exempel gom öfriga europeiska nationaliteter gifvit Oss. För individen, äfven för den mest varmbjertade fosterlandsvän, kännes det ofta sågom en förbannelse att tillhöra en liten nation; de små förhållandena lägga ofta en blytyngd öfver den stora handlingskraften och företagsamheten; de förlama äfven det stora snillet; som uti en annan ställning skulle kunnat åvägabringa stora saker, de låta en mängd anlag och förmågor aldrig komma till någon utveckling, de lägga svårigheter i vägen för en rikare blomstring i industri, konst och litteratur. Man hör understundom proklameras, att det land är lyckligast, som är litet och undangömdt och icke mer har någon historia, men detta egoismens och materialismens utrop förtjenar intet afseende. Man har från ett håll påpekat Holland; såsom det ideal, Sverge skulle uppställa för sina önskningar och sträfvanden i fråga om sin ställning. Men vi ega inga rika kolonier, med hvilkas skatter vi kunna lefva ett lugnt vegeterande lif; vi befinna oss också i en sådan position att ett dylikt lif snart skulle medföra vår politiska död. Vår materiella existens betingas af rastlös verksamhet, raskhet och energi; vår framtida politiska existens beror derpå, att vi här i norden kunna gifva verlden äsynen af en, i förbållandet till den öfriga verlden, enig och lifskraftig mationalitet, som är stor nogattförtjena detta namn attskydda sig sjelf, och som med heder kan intaga sin plats vid sidan af öfriga folkstammar, representerande en god och ädel folkanda, varm för rätt och rättvisa, frihet och upplysning i verlden, Under det Europas nyare historia företer en mängd exempel på, huru kraftiga nationaliteter, mäktiga stater uppstått, huru Franki rise efterhand blifvit ett stort helt, huru det mäktiga Storbritannien uppstått ur tre genom inre split temligen vanmäktiga riken, huru folket i Tysklands skilda stater sträfva efter en så stark enhet och konsolidering som möjligt, o. s. v. företer deremot vår historia allt intill den sednaste tiden det beklagliga skådespelet af trenne folk, som i sjelfva verket ha en gemensam nationalitet och samma språk med obetydliga dialektskilnader, at tsom till följd af främmande inifvelser och deras farligaste fiende till beag utpinat och förstört hvarandra, och derigenom blifvit i hög grad ötverflyglade af de nationaliteter som följt sammanslutningens princip. Skall denna olycksaliga politik längre fortsättas till fröjd och gamman för czarväldet? Skola vigöra all framtida sammanslutning och solidaritet omöjlig derigenom att vi i enlighet med den fordna I dåraktiga politikens traditioner lemna det ena af de tre folken i stieket, och derigenom låta det gå förloradt för Skandinavien, låta det gå upp uti ett främmande nationalitetsförburd och dymedelst stärka dettas emot oss riktade kraft? I Den som icke med flit vill vara blind, bör icke kunna förbise den roll nationalitetssträfvandena för närvarande spela och attnationalitetskrigen nu spela samma roll som förr religionskrigen. Vi skola i en följande artikel genom åtskilliga paralleler söka ådaga lägga, att de makthafvande i Tyskland nu vilja begagna nationalitetskänslan alldeles så som tyska kejsaren i det sjuttonde århundradet ville begagna religionsfrågan , för att göra ingrepp i den skandinaviska nordens sjelfständighet.