jhan ännu icke ministerpresident, utan en I vanlig junker. Men det är verldskunnigt, fatt hans inträde i ministeren icke förbättrat Ihans bornerade junkerfanatism. Hans minister skall i sinom tid af historien utpekas såsom en riksolycka. Samme hr von Bismarck skall i enskilda I samtal ha förklarat och pröfeterat, att inom jett år skola inga grundlagar mera finnas i hela Tyskland. En sådan framgång lofvar hr von Bismarck sig af sina statsstrecksplaner och den absolutistiska propaganda, som han hoppats alstra genom dem. Så långt skulle det således ha kommit med Preussens beryktade moraliska eröfringar, hvilka prinsen-regenten i sitt tal till i inistrarne den 8 November 1859 förebådade! Huru kan man väl numera undra på, att Österrike spelar rollen af den politiska frihetens förkämpe och försvarare i Tyskland? För att återkomma till valen, så ha de äfven på landsbygden utfallit öfver de liberala partiernas förväntan gynsamt. Junkrarne utbasunera att de skola ha minst dubbelt så många röster som förut. Men detta är så mycket löjligare, som de i den förra kammaren blott hade att förfoga öfver 10 eller 11 röster. Om den af ministeren utöfvade oerhörda påtryckningen på de fordom reaktionära provinserna Pommern, Brandenburg, Schlesien och Sachsen skulle ha skrämt endast två valkretsar, skulle junkrarne lätteligen erhållit 30 eller högst 40 röster inalles. Men det blefve ändock en oansenlig minoritet i förhållande till den jolifvande representantkammarens enorma lii berala majoritet. Man ämnade först sammankalla kamrarne till den 5 November, och denna tid hade till och med blifvit meddelad flera diplo mater, hvilka inberättade detta till sina regeringar. Af ett besynnerligt skäl bar dagen blifvit framskjuten. Man vill nemligen låta fransmännens kejsare tala först. Efter det konungen vid kröningen i Königsberg i sitt oförgätliga tal den 18 Oktober 1861 förkunnat sin regering med Guds nåde, accentuerade han i trontalet den 14 Januari 1862, det första efter hans uppstigande på tronen, att han icke skulle tiliåta att det inre statslifvets fortskridande utveckling ifrågaställde eller satte på spel kronans rätt, samt Preussens makt och säkerhet?. — Kort derpå konstaterade kejsar Napoleon itrontalet den 17 Januari det i Frankrike rådande lugnet hos en belåten befolkning, de i finausförvaltningen införda reformerna och nationens förtroende. Det lät som en ironisk replik. En sådan vill man nu undvika, och derföre komma de preussiska kamrarne sannolikt att öppnas först efter de franska. I konungens ceivilkabinett upprättas en förteckning öfver alla tjenstemän som röstat emot regeringen. Men oppositionen uppsätter å sin sida en lista på de tjenstemän som röstat för regeriogen. Man kan någon gäng framdeles komma att behöfva den. Men oppositionens lista är, såsom man kan tänka sig, mycket kortare än regeringens. De feodala och ministeriella bladen ha utspridt en stor mängd osanningar om konungens af Preussen och konungens af Belgien samtal, i dubbelt ändamål. Konung Leopold skulle derigenom göras misstänkt i Paris och Tyskland. I Paris ville man göra troligt att han intalat konungen af Preussen misstroende till Frankrikes afsigter vid Rhen och derföre uppmanat honom att försona sig med Österrike. ÅA andra sidan ville man skada konung Leopolds popularitet i Tyskland och påstod derföre att hani den preussiska konflikten tadlat framåtskridandepartiet för dess beteende i militärfrågan. Sanna förhållandet beträffande samtalet är redan bekant för edra läsare genom mitt förra bref. Jag vill blott tillägga, att konung Leopold var klok nog att yttra hvad han hade att säga om de faror, som kunde uppstå för Preussen genom dess inre split, i drottning Victorias namn, ty hon hade gifvit honom detta uppdrag. De ministeriella organerna påstå nu med vanlig sofistisk eyniem, att konungen af Belgien alls icke yttrat sig om författningstvisten i Preussen. — Man har äfven jemfört ministerens och konungens hårdnackade envishet i militärfrågan med den fasthet, som konung Leopold i fråga om Antwerpens befästande ådagalagt, men man har med hård panna förtesat, alt Antwerpens befästarde genomdrifves på grundlagrenlig väg af den liberala ministeren, hvaremot i Preussen en at nationen afskydd minister sitter vid styret och författningen con amore kränkes. Det har ej lyckats hr von Bismarck att på högre ort få sitt förslag gilladt att genast vid sessionens öppnande äålerupptaga tvisten om presidentens rättighet att atbryta ministrarne. Konungen fruktar att denna i en ny kommare alldeles opåkaliade tvist skall göra ett dåligt intryck i Europa. Man vill nu försöka på annat sätt och se till om icke kammaren åter skulle genom sådana förolämpningar och utmaningar, som hr von Bismarck förstår sig eå väl på, kunna förmås till något förfarande, som kunde skenbart rättfärdiga sessionens ajournering. Så mycket är säkert, att ministeren icke tänker på någon försoning med majoriteten, — utan arbetar på en brytning. NORGE. Enligt CEmigranten4 har chefen för det skandinaviska regementet i Förenta Staterna,