Bland de vigtigaste punkter uti det betänkande af sammansatta stats-, lagoch ekonomiutskottet, angående skogarne, som vi för ett par dagar sedan omnämnde, är otvifvelaktigt den om en förändrad skogshushållning i de norra länen. ; Då vi sade Xskogslushållningt, bezagnade vi ett mycket vanligt, men ett inom Sverge och framför allt inom Norrland i egentlig mening föga tillämpligt uttryck. Hushålla är icke någon svensk nationaldygd, och med skogarne har sådan vanvård bedrifvits, att flera af våra södra län snart äro utblottade på skog, under det att bristen på byggnadstimmer samt till och med på bränsle från kustlandet i Norrland mer och mer breder sig ut till de inre delarne af detta fordom så skogrika landskap. Förtroendet till Norrlands outtömliga skogsrikedom hade varit så fast grundadt, att de författningar, som tidtals atfärdats till förekommande af skogarnes ödeläggande, vanligen gjort undantag för de norra länen, der man ända till slutet af 17:de århundradet fick hugga, bränna och intaga huru mycket af skog man behagade, blott icke annan enskild persons rätt derigenom förnärmades. 9Sedan afvittringsväsendet började, dessa ofantligt kostsamma och — långsamma förrättningar, som aldrig skulle ha erfordrats, om de styrande från början utöfvat någon tillsyn öfver de enskilda inkräktningarne, har förhållandet i verkligheten föga förändrats. Nybyggare, som blott skulle få intaga 700 intill högst 3000 tunnland, tillätos ockupera ända till 18,000 tunnland och deröfver, och sågverken, som, för syns skull, till en början erhöllo viss stockfångst å kronans skogar samt derefter fingo hela områden af