af olika personer på två särskilda ställer den 1 Sept. 1859. På solens yta visade sig plötsligen ett mycket starkt Jjus, hvars styrka i en väsendtlig grad öfverträffade der öfriga delen af fotosterens, och som ilade fram likasom en sväfvende sky öfver en del af solens yta. Detta fenomen ledsagades a: en ovanlig stark rubbning i magnetismen på jorden, och af framkallandet af utomordentligt sköna norrsken. I samma ögonblick fenomenet begynte, gjorde magneten på det magnetiska observatoriet i Kiew ett mycket kännbart utslag; och grund finnes för den tron, att det blott var en del af det som iakttogs på solen, ty det magnetiska ovädret på jorden räckte i längre tid. Om en förmodan rörande dess natur här är tillåten, så torde såsom sannolikt kunna anföras alt denna märkliga tilldragelse har stått i förbindelse med de medel, genom hvilka solens i rymden utkastade värme blir den återgifven. En förnuftig grund kan finnas för den förmodan att solen just i det ögonblicket var i begrepp med att mottaga en mer än vanligt stor portion af ny kraft, och den teori, som lärer oss, att solens värma förnyas genom massor af kosmiskt ämne, hvilket, när det kommer i solens grannskap, tilldrages af den stora kroppen med en så enorm kraft, att det kastas in i fotosferen och genom stöten utvecklar en betydlig qvantitet värme — denna teori, säger jag, skall i förening med den erfarenhet, som vi nu hafva förvärfvat, att ljus och värme utvecklas när en kropp plötsligt stannar i sin rörelse, kunna förklara grunden till detta ntressanta fenomen. Astronomiska observationer skola, så hoppas man, efterhand, lemna säkrare medel till att leda vårt omdöme i detta ämne, och när de sättas iförbindelse med iakttagelserna i afseende på örändringaroe i jordmagnetismen, skola de säkert tjena till att sprida klarhet öfver värmets, ljusets och elektricitetens väsende och oeskaffenhet.