hemlig plan, som genom detta oförväntade hinder blef omintetgjord. Ungefär samtidigt väcktes uppmärksamheten hos dem, som bevakade gatan S:t Denis, af en något mindre trupp ryttare, åtföljd af en vagn med tvenne facklor, hvilka höllo vid ursulinerklostrets port. Men innan denna ännu hunnit öppnas, omringades ryttarre af borgargardet, som gaf tillkänna sin afsigt att få veta hvad som förehades; ty man var denna natt väl på Bin vakt och Jemnade ingenting ur sigte, som syntes stå i sammanhang med hoftvets planer. Dessa ryttare voro dock lika litet som markisen af O. belåtna med n ötet eller hågade att gifva besked, utan föredrogo att jemte vagnen förfoga sig bort med oförrättedt ärende, TJUGOÅTTONDE KAPITLET. Ursulinerklostret, om hvilket vi talat, var en helt annan slags byggnad och helt olika anordnad, än hvad läsaren skulle kunna föreställa sig på grund af de dystra och hemska berättelser, som i romaner vanligen förekomma om dessa det romerska bigotieriets inrättningar. Det var visserligen ämnadt att utgöra och var äfven till en viss grad en botgöringsanstalt för qvinnor, som fört ett syndfullt lefverne; men de dervarande nunnorna kunde indelas i två klosser, den ena sådana, som länge lefvat med iverlden och deltagit i dess förströelser eller förvillelser, den andra åter unga flickor af adlig börd, hvilka, fullkomligt obekanta med den verld, ifrån hvars lustar de äldre nunnorna ångerfullt cragit sig tillbaka, redan i barndomen antingen af inre kallelse för klostierlifvet eller i följd af anförvandters tvång helgat sig åt kyrkans ijenst. I fråga om fastor, böner och botöfningar var ordningen på stället visserligen ganska