der, som dock hade åtskilliga dubier angående rätta namnet för detta embetsverk. Hrr Carlen och Kistner, som särdeles framhöllo vigten af att från krigskollegiura skilja förvaltningen af boställen och fonderna, samt dessutom af reservanten sjelf, hr Björck. Talaren erinrade om, hurusom naturligen uppgiften för ett sådant embetsverk som krigskollegium hufvudsakligen borde vara att följa med tramstegen inom det militäriskt-tekniska området, hvilket naturligtvis måste blifva svårt för ett embetsverk, som helt och hållet hade en kollegial form. Dylika frågor höra till dem, som bäst bedömas och afgöras utaf män af facket, hvarföre de också borde till dem ensamt öfverlemnas, hvilket man äfven i den här föreslagna organisationen afsett. — Hvad beträffade åter frågan om afskiljande af förvaltningen af fonderna och boställen, så ville talaren upplysa derom, att detta icke vore en alldeles ny fråga, utan att den redan ifordna tider varit på tal. Hvad som då hindrade en sådan reform var att en del af kassornas inkomst användes till aflöningar åt tjenstemännen. Detta förhållande har emellertid efter 1856 års riksdag upphört och utgjorde nu ej längre något förhinder. Men talaren lade särdeles vigt på denna öfverflyttning, just derföre att den skulle utgöra första steget till den omorganisation af embetsverken, som man för länge sedan afsett. Talaren framhöll i sammanhang härmed vigten af att på ett ställe sammanföra förvaltningen af statens inkomster — en väg, den man på sednare tiden allt mer och mer inslagit. Hvad nu organisationen af sjelfva kollegium be träffade, så trodde talaren att man träffade det rätta bäst genom att åt 3 afdelningar, som egde militäriska chefer med beslutande rätt, öfverlemna de militäriskt-tekniska frågorna samt att åt den 4:de, bestående af cirsila ledamöter, uppdraga ailt öfrigt, såsom kontroller, dispositionen af kassan, kassavården o. 8. v. Talaren fann nemligen ganska väl, att bestämda kontroller måste finnas för att hindra de militära cheferna att på ett oriktigt-sätt gå till mötes fordringar från högre ort, hvartill de möjligen kunde blifva frestade, emedan man vet att hos militärståndet, mer än hos andra, förmäns befallningar och önskningar hafva gällande kraft. Man hade i talarens framställning klandrat att densamma fått en negativ torm och förordat adelns just derföre att denna vore mera positiv. Talaren trodde emellertid att, då det ej vore möjligt att positivt bestämma hvilka frågor som kunde anses för ensamt militäriskt-tekniska och hvilka således ej behöfde ve civila ledamöternas handläggning. så vore också den negativa formen att föredraga. Vidare klandrade talaren ridderskapet och adelns beslut, derföre att genora detsamma dispositionen af medlen blifvit öfverlemnad ät militäreheferna och endast kontrollen ät 4:de afdelningen, samt visade att härutinnan låge en väsentlig olikhet mellan dess beslut och talarens förslag För öfrigt framhöll talaren, att ridderskapet och adelns beslut inrymmer åt den civila afdelningen förvaltningen af boställena och fonderna, hvilka talaren på förut nämnda skäl ansåg böra derifrån skiljas Möjligen skulle frågan om boställsvårdens öfverflyttning till kammarkollegium hos militärbefälet röna motstånd, liksom skatteförenklingsfrågan för flera år sedan på detta motstånd strandade. Talaren trodde det emellertid ej. Slutligen omnämnde talaren, att äfven frågan om namnet på det nya embetsverket varit föremål för mycken tvist inom utskottet. Man hade föreslagit Krigsförvaltningen. Talaren trodde dock att bakom denna benämning låg tanken på en sammanslagning med sjöförvaltningen, som kanske vore mind:e lämplig, och hade talaren föredragit ordet Armåförvaltning, såsom i hans tanke mest distinkt uttryckande ämnet för detta embetsverks verksamhet. På dessa ofvannämnda m. fl. skäl yrkade talaren bifall till sin reservation, hvarjemte talaren, såsom vi redan nämnt, motsatte sig det at hr Hierta föreslagna amendementet. Resultatet blef det som vi redan i början af detta referat angifvit. Af hr Hierta föreslagen inbjudning till medstånden rörande hans amendement, begärdes å bordet. Ståndet åtskildes kl. 4, till I e. m. Bondeständået. Utan diskussion biföllos: statsutskottets memorial n:r 200 med förslag till de stadganden angående riksgäldskonto:ets skulder och fordringar, som böra införas i det nya reglementet för detta verk; samma utskotts memorial n:r 106, innehållande trenne voteringspropositioner med anledning af skiljaktiga beslut rörande åttonde hufvudtiteln ; sammansatta stats , bevillnings och ekonomiutskottets betänkande n:r 51, afstyrkande doktor Sandbergs motion om förhöjning af folkskoleafgiften, och lagutskottets memorial n:r 74, innehållande voteringspropositioner rörande vissa paragrafer af nya kriminallagsförslaget. Härefter föredrogs det af ståndets enskilda utskott på motion af Lekberg uppsatta förslag till petition med begäran om uppskof med sanktioneringen af rikets ständers beslut om räntans frigitvande å korta papper, åtminstone intilldess att hypoteksbanken hunnit anskaffa medel till af densamma nu beviljade fastighetslån, eller i öfrigt hänseende fördelaktigare konjunkturer i penningeväsendet inträdt. Emot denna skrifvelse hade en af enskilda utskottets ledamöter, Jöns Rundbeck, reserverat sig, hufvudsakligast af det skäl, att den ifrågavarande skrifvelsen såsom riktig erkänner den princip de öfriga stånden anfört som skäl för räntans frigifvande, då deremot bondeståndets majoritet vid denna frågas behandling icke allenast ogillade sjelfva förslaget, utan äfven motiveringen. Under diskussionens lopp uppträdde reservanten och uttalade ytterligare denna åsigt, med det tillägg, att han trodde att en petition ej skulle komma att medföra något gagn. Mengel ansåg äfven skrifvelsen olämplig. Antingen afser densamma en begäran att K. M:t skall helt och hållet vägra att sanktionera ett rikets ständers beslut, eller också är denna skrifvelse blott en repetition af ständernas förut afgångna skrifvelse, som öfverlemnar åt regeringen att, då tidpunkten synes lämplig, till lag fastställa beslutet om räntans frigifvande. Talaren varnade mot att begagna petitionsrätten i andra ärenden än de, som äro högst vigtiga. och uttalade derjemte den öfvertygelsen, att K. M:t säkerligen skulle inse när tidpunkten för räntans frigifvande vore för handen. Åugust Carlberg, Rosenberg, Nils Olsson och Ola Jönsson instämde i detta anförande; och under diskussionen förfäktade den sistnämnde ytterligare den af Mengel uttalade åsigten. Uhr klandrade äfven skrifvelsen samt ansäg den icke harmoniera med ståndets beslut i frågan, utan vore snarare att anse som en inskränkning i ständernas skrifvelse, enär denna äskar att K. M:t när han finner tidpunkten lämplig måtte frigifva räntan, hvaremot enskilda utskottets förslag innehåller ett slags fingervisning för regeringen att vid ett visst tillfälle sanktionera ständernas beslut. Åf dessa anledningar begärde talaren återremiss. Svenssn uttalade likaså den önskan, att skrifvelsen i dess närvarande skick icke måite komma alt afgå. Gross trodde det vara lämpligt att låta iskrifvelsen inflyta en önskan det K. M:t måtte inhemta landstingens mening uti förevarande fall, för att derigenom vtröna det allmänna tänkesättet. Till försvar för skrifvelseförslaget uppträdde C. A. Larsson, som jemväl bemötte Mengels varning mot missbruk af petitionsrätten med den erinran, att ståndet vid denna riksdag icke ingått med någon petition och således icke kunde sägas hafva på otillbörligt sätt anlitat rättigheten att ingå med enskilda skrifvelser till K. M:t. Hvad. jelfva förslaget vidkom, så hade utskottet sla rn 0 mt ms må MA Få RP EP d (1 h po