inellanhand har jag regelmessigt erhållit dem i Helsingborg hvarje afton vid ängbåtens ankomst. Men — (sens merald dessu trefs porto, i fall de skickuls genom det kongl. evensks postkontoret, hade under en månad uppgått till 30 gånger 18 öre, summa 5 rdr 40 öre; det är hvad postverket här vid lag har gått obönhörligt miste om. Jag påstår icke att förlusten är så stor för en gång, men posito, att mången allätsman i Helsing borg nödgas mer eller mindre ofta begagna SN densamma utväg för att i god tid erI hålla sina danska bref! Det blefve eller blir i då temligen många gånger Ö får otider årets lopp. Jag påstår på intet vis att så sker, men det kunde så ske, det är tänkbart. Jag kommer här in på en fråga, som är af vida större vigt, än alla dessa tälta emå anmärkningar. dag Berörde den lösligt i mitt förra, men den förtjenade en gång grundligen debatteras, emedan den 1 vårt kära fädernesland ännu tyckes hvila i mycket dunkel. Det är den om nestvästadetis bestämmelse. I andra civiliserade länder betraktar man det för längesedan som ett axiom, alt posten är till för publiken, icke publiken blott för att gifva staten en viss inkomst i brefporto; och det bar blifvit en erfarenket, att postens egen förde! är på det nogaste förknippad just med den expeditare behandling, hvarmed den går den korresponderande allmänheten tillhanda. Hos oss tyckes denna åsigt af saken ännu behöfva någon tid för att mogna. Man räknar hos oss ej så noga med att låta anlända bref ligga öfver på kontoret från den ena dagens eftermiddag till följande förmiddag, — Spubliken kan vänta! man inbesparar en brefdragare eller man unnar dem man har en större beqvämlighet, en brefdragare är också menniska!4 — men vid allt detta missräknar man sig dock, och det af mig ofvan anförda lilla exemplet talar i detta fall med en blygsam, men dock bestämd siffra. För öfrigt vill en postmästare hafva sin afton fri och personalen behöfver frisk luft, — hin skall vara allmänhetens träl! man har så litet tack för det, helst efter införandet af de förbaskade postmärkena!4 Så gif då herrar postmästare mer, om de verkligen ha för litet! så öka personalen, om den är för knapp! Men för att vara. någorlunda i jemnbredd med Europa äfven i detta afseende, se för all del till, att icke bref blifva 17 timmar liggande under ett bord på kontoret, liksom alt resande icke blifva utestängda från möjligheten att begagna en tom diligetöce! Vi hafva för våra ögon ett slående exem pel på skilnaden mellan gemla cech nyare institutioaer i vårt land. För några år sedan infördes i Svergo den elektriska telegrafen; i spetsen för densamma stod en vi s peneral Akrell, händelsevis oaktadt sina 70 år en yogling i åsigter och i energi, närmast honom en nymodig person vid namn Fahnebjelm. Dessa båda herrar tvekade cj ett ögonbliek att åt den nya inrättningen genast gifva på samma gång den högsta grad af europeisk fulländning och den höggrad af tillgänglighet för publiken. De började icke med smätt, för att så småningom krypa. vidare, de gåfvo hellre alltsammans straxt. De hade inga gamla slentrianer att släpa sig fram i, ingen antediluviansk tradition, det är sannt, men det föll dem ej heller ia att skapa några dylika slentriaver. För telegrafkontoren bestämdes också ioga timmar till frukostar, inga till promenader, inga till siestor; det beetämdes der emot som lag, att der korres, opdent finnes, der skall han också blifva snarast möjligt betjenad. Vi ega icke i vårt land någon enda institution, der principen, att ett offtentligt verk är för a!lmänhetens skull, blifvit vidsträcktare och oinekränktara satt i handling. Deremot postverket! Jag har medoifvit och medgifver det ytterligare, att äf ven detta under de sista åren pått framåt ett och annat, men det kan icke döljas. stt ofantligt mycket återstår ännu; den gamla nan har en föra derlig makt och det förår icke stort med några droppar olja då och då i det nötta maskineriet. Telegraf kontoret i Helsiogborg står öppet när som helst och medan postkontoret sammestädes helt flegmatiskt stänger sin dörr kl. 6 om ;fronen, tänder telegrafbyrån då istället eine elägor och börjar med oförtrutet mod sitt arbete. Telegrafembetsmänven äro icke, jet jag vet, drygare lönade än postembet:nännen, och de hefva positivt inca störrel itsigter för framtiden, men de tillhöra en nrättning, som förstår sin uppgift och som ulikombgt inser derjemte, ett det är i dess pcet vältörstådda intresse, stt följa med sin id. En och annan svensk postembetsman lef ver dereniot måhända ännu i den gamla saliga ) rön, att vår Herre i sin stora nåd har skapat : korrespondenter tlott på det att allahanda postmästare skola hafva sin makliga utkomst och en afrundad social ställning utan att bevöfva förtaga sig hvarken på lekamen eller väl. Det är i sanning ej för tidigt att man I oker taga dem ur denna villa. Att en pu: vlicist, som börjar. röra i dessa myrstackar, ! åkar illa ut, är en gilven sak; men i detta all, som i många andra, får jag stå mitt kast. : Jeg får st. mitt kast äfven gentemot hr 3. Cronholm, utgifvare uf Malmö Snoöllsog, Jag har måst vara fullkomligt beredd vå att höra mycket illa från detta håll för le anmärkningar jeg nyligen i Aftonbladet jorde avgående det samhälle, der nyseinde herre intager en så lysande plats; made jag ej varit beredd derpå, skulle jag j enförtrott dessa mina små Malmöintryck it en större publik. Dock nödgas jag uppiktigt tillstå, att br Cronholms sätt att här vid gå tillväga i flera fall vida öfvergår ad jag väntat mig. I sak har hr B. orholm lempvat en ganska intressant statik öfver hvad Malmö stad presterat i le sednuste åren, det är icke litet, det ir tll och med ganska vackert så; not mina anmärkvingar hade dessa stati i, ska belysningar emeilertid aldrig behöfts,l, y jag har sjelf på det mest oförbehållsam ). nu säit erkänt att Malmö gått i mycket mät under en viss tidrymd och jog heart: dast veist observera, att, relativt till åt-Å. killiga andra sf vära provingsstäder, gårj! dalmö stad för närvarande långtifrån med