prosten Slenbäcks andragande och slutt jen bragte han hr Stenbäck till tystaac plenum dena 16 dennes begärde proste Stenbäck närmare besked om, huruvida ta mannen eger rätt att förbjuda en stånds ledamot slutanförandet af sitt påstående. Ha syntes formligen fordra upprättelse af e kebiskopen, för det denne tagit sig frihe ten störa och hindra honom i att tala, se dan han dock erhållit ordet. Till en bör jen lätsade erkebiskopen icke fatta det gjord yrkandet, men såg ut att vara mycke brydd af hr Stenbäcks uppträdande; va så till sägandes angelägen om alt blifv motionären vitt. Lyckligtvis anlände e deputstion från borgareståndet, för att bring: ett endrum; mena då denna atlägsnat i; befanns prosten Stenbäck ännu upprättstå ende, i afvaktan — att få svar på tal. Talmannen låtsade icke märka honom utan ville öfvergå till annat ämne, då pre sten Stenbäcks röst åter lät förnimma sig Erkebiskopen tillsporde då kontraktsprosten om denne sednare hade något att tillägg: eller ändra i hvad han vid föregående ple num anfört till protokoliet. Prosten Sten bäck menade, att just detta var hvad hal önskade. Protokollet upplästes och talaret fick nu tillägga hved talmannen förra gån gen afskurit. Prosten Stenbäck förklarade gig sedan icke hafva önskat något annat då hen blifvit nedtystad. Nu först bevär di. ade erkebiskopen prosten Stenbäck med ett svar. Han sade sig icke hafva under. tryckt någons yttrande; tvärtom har det stått enhvar fritt att yttra sig, hvilket stån dets protokoller, hvaraf redan två ark vorc tryckta, till full evidens kunde utvisa. Han gjorde sig förvissad om, att han icke sagt något sårande ord åt hr kontraktsprosten m. m.Professor Schauman uppsteg nu och begärde ordet; prefessorn förklarade att hans: känslor förbjödo honom att tiga: erkebiekopen hade under det föregående lenum atbrutit kontraktsprosten Stenbäck 1 de mest opsssande ordalag; ord, hvarmed talmannen åtrninstone ännu icke bemött 4oss öfriga ståndsmedlemmar4. Pluraliteten af ståndet bejakade förhållandet — I början -hade hans högvördighet svårt et finna rig. — Vi åhörare, säger korrespondevten, Soch troligen ståndet med oss, hade väntat att hr erkebiskopen skulle begagna samma utväg som nyligen så högsiunadt blifvit tagen ef hr landtmarskalken, nemligen att bedja om ursäkt; men lir B. är icke he N. — och han fullföljde: man hede missförstått honom; ståndet, kunde säkerli gen icke uppgifra de föregifoa anstötliga ordalagen. — Pluralileten af ståndet steg fier upp och sade sig minnas orden, — Hr ersebiskopen blef utom sig, här förekommo åtskiliiga reminiscenser från prest mötet i Åbo — du minnes väl uttrycket fråa 1859: hvem är då Vinlands erkebiskopt e. — Af det nu anförda kunde jag tydligt höra: ståndet eger ej rätt att föreskrifva sin talman huru han skall :ete sig: talmannens skyldighet är att leda diskussionen och då någon af ståndsmedlemmarne öfverskrider diskussio.ens område, är det tolmannens pligt att återföra honom inom detsamma. Efter Cenna predikan anhöll prosten Sirn, könd eom konservativ, om ordet, och föreslog ait presteståndet, likasom de öfriga stånden, skulle höja platsen för tal mansstulen och att talmannen skulle förses med en klubba m. m. Detta förslag uppkastades af hr Sirta, i anledning derat att diskussionerna hittills så illa blitvit led de, alt man ytterst sällan kunde veta när en diskussion varit afslutad 0. s. v.