TEATER. Den från det tyska operasällskapets representationer i somras för publiken fördeluktigt bekante tyske skådespelaren och sån garen hr Weiss, hvara förestående debut på kong!. stora teatern såsom Lepurello i4Don Jnan vi för någon tid sedan omnämnde, har nu ett par gänger uppträdt i densamma och sednast i går afton, då hans starka, rena berytonröst, som icke har så litet uf melmklang i sin tinbre, gjorde sig väl pällande i den ypperliga registerarian, kvara utförande äfven i öfrigt vutnade såväl om säkerhet i sången som om god urskilning och riktig upptattnivg, hvilket äfven torde kusna sägas om återgifvendet af rillens ile sta delar, ehuru man utan tvifvei underslupdom kunnat önska ett mera vexlande mimiskt uttryck, likasom att den räddhäga, som utgör grunddraget i Leporellos skap lynne, hade tydigare markerats i de sceuer der denna ovilkorligen för effekten at det hela bör framträda, t. ex i tredje ektens sextett samt i kyrkogärdsscenen. Hr Weiss, hvars rena, tydliga artikulation af orden är särdeles berömvärd, hede ait fägna sig al ett ganska lifligt erkännande från publiken. Såsom Donna Auna uppträdde i går fton fru Michaeli och skänkte åhöraren en sann konstnjutning genom sitt i hög grad förträflliga föredrag af de båda herriiga arierna, hvarefter såugerskan framropades, en gång efter den första och tvenne gånger efter brefarian. Om än mll Jacobsson icke lörmår uppfylla olla fordringarna på Elviras parti, eå törtjenar dock de omisskännliga framsteg hon gjort i utförandet deraf, sedan hen första gången deri uppträdde, att erkännas. Hon iyckades bast i sin tredje aria i första akten, som genom sin stil påminner mm Händel, men vi vilja erinra derom, att Elvira, då bon lemnar Don Juan i supe scener, bör gå frem ända emot fonden, och förekräest störta tillbaka vid anblicken af den annalkande, raen för de öfriga ännu osynliga välnaden, och icke säsom nu helt hastigt vika af åt sidan, hvarigenom hela illusionen försvinner. Under de många föröndringar, eom kyrkogårdsscenen : ä st dnare tiden undergått, hor det illusorisku alltmera vikit undan. Detimposantai denna ecen, såsom den förr gals, då Don Juan inträdde i baltdunklet lättsinnigt skämtande med sin trogne Leporello öfverde menskliga därskaperna, tills: han möttes af de hemska tonerna från statyen, är nu borta. Det anbragta kyrkogärdssce neriet är alltför jappartadt och i jemförelse med operans öfriga praktfulla och storartade dekorationer alltför minviotyrmässigt, ifrån guvernörens konstgjorda staty till de micdre 2ceescoirerua: och Don Juan står nu och konverserar med Lejorello ända tramme vid rampen i en belysning, som är alldeles för stark för att representera äfven det fullaste månsken. Slutscenen är nu förändrad. Pelatset instörtar icke, utan träffas Don Juan i stället ef en i detsamma plötsligt inträngande blixt, hvarigenom det gamla spanska etyck af oss förut omnämnda titel, Den sr blixten träftade mci sten?, blifver fullkomligt verkliggjord. Vid denna förändring bör dock iakttagas, att vålnaden icke så tidigt som i går var fallet nedsjunker, och Don Juan ännu en stund gör ensum qvar på scenen, utan bör blixten omedelbart följa på vålnadens förevinnande, om ej sjelfva effekten äfven deraf skall gå förlorag. För öfrigt är om ensemblen i operans utförande intet annat än godt att säga, och särskildt förtjenar att med beröm omnämnas utförandet uf den makalösa första finalen, råväl å scen som i orkester. Salonger var, med undonteg af få platser, fullsatt. vvs