STOCKHOLM den 17 Okt. Svenska folkets intressen och tyska bankir-introssen. Man har i dessa dagar sett en svensk tidningsorgan förklara, att alla uttalanden och åtgöranden från svensk sida, för att förhindra tyska våldsinkräktningar i Danmark, äro fullkomligt främmande för svenska folkets intressen och i stället innebära ett uppträ dande ?i små intressens tjenst?. Deuna förklaring är naturligtvis ämnad att alldeles nedslå vår regerings på grund af mångårig verksam behandling af och deraf följande insigt uti bitbörande frågor grundade och inför Europa uttalade omdöme, att de beröra våra dyrbaraste intressen. För att gent emot ett sådant omdöme ge sitt eget diktatoriska domslut tillbörlig vigt, förklarar den nämnda tidningen med denna älskvärda blygsamhet och försynthet, som vi af gammalt känna, att den opinion, hvars organ biadet säger sig ensam inom den svenska pressen vara, är så mäktig, attenhvar, eho det vara må, som med den vill brottas, måste falla till föga?, och att om svenska regeringens och pressens opinion ej med denna öfverensstämma, få dessa sednare jemkas derefter.? Det kan man kalla för ord och inga visor. Thet packer och rätter eder elter!? Det torde emellertid beklagligtvis kunna hända, att svenska regeringen och svenska pressen icke genast och godvilligt böja sig för den nye diktatorn, utan taga sig friheten att något draga i tvifvelsmål befogenheten af hans maktspråk. Den ledsamma följden deraf skulle bli att, oaktadt hans uppträdande, denna samdrägt i det stora hela skulle fortfara, hvilken gifvit så mycket eftertryck åt vår regerings uppträdande i denna sak, och hvilken utöfvat en imponerande verkan både i England ochi Tyskland, så att den största och mest betydande delen af den nordtyska pressen enträget manar förbundsdagen att nu afstå från alla företag emot Danmark. Vi t. ex. äro nog djerfva att hysa vissa dubier i fråga om den der allförkrossande opinionen och att tillsvidare tro, det regeringen icke af lättsione och hugskott, utan på väl öfverlagda och grundade skäl sedan flera års tid förklarat, att denna sak är så långt ifrån att vara oss främmande, att den tvärtom på det allranärmeste berörer frågorna om vår egen oafhängighet och betryggandet af vår politiska ställning. Vi vilja nu allsicke tala om skandinavieka sympatier, såsom någon grund för solidaritet emellan de nordiska folken; hvar och en som i någon mån hyser sådana sympatier, och icke biott förer dem på tungan såsom ett tomt och meningslöst prat, ioser mycket klart, utan att det behöfver närmore utvecklas, att om Sverge likgiltigt åsåge ,huru Danmark blefve föremål för inkräktniogsförsök, skulle det derigenom förspilla alla anspråk på sympatier icke blott fråo Danmarks, utan äfven från vestmakternas sida, follkomligt förspilla sitt politiska anseende och cmintetgöra alla utsigter till en ekandinavisk framtid. Men vi vilja, som sagdt, alldeles lemna sympatierna ur räkningen och i stället väna värt tal till den, för hvilken de nationella framtidssträfvandena icke ha någon betydelse, och vädja till hans nit för vårt lands påtagliga intresse och direkta nytta samt till ?den smula praltiskt förstånd en karg försyn unnat honom.4 Hvilka syftemålen äro med Tysklands äflan emot Danmark, torde numera vara så tillräckligt utredt och bekant, att derpå ej behöfver spillas många ord. Ser man blott på de förhandlingar, som under de sednaste åren egt rum, så skulle det närmaste resultat, som förbundsdagen afser med sin 8. k. exekution, vara mundertryckandet af den politiska triheten i Danmark. En liberalHamburgertidning, Reform?, har mod att säga detta rent ut. I en artikel af den 11 Oktober förklarar detta blad, att förbundsdagen vill WVesätta Holstein för att tvinga Danmark att upphäfva sin fria författning till förmån för några hbolsteinska riddare och prelater. Ea nu utförd förbundsexekution, hvilken går ut på återställande af nägra holsteinska riddares inflytande öfver Slesvig och derigenom förnyandet af deras berravälde öfver hela den dan ska monarkien, måste, då Danmark aldrig godvilligt skall offra sin liberala författning och sin sjelfständighet till förmån för den holsteinska aristokratien, i sjelfva verket leda till ett föroyande af det dansk-tyska kriget af 1848. Skadligast skulle ett sådant krig vara för Holsteins befolkning, som, endast för det ändamålet att det i junkrarnes intresse kunde hindras att denna befolkning måtte bli delaktig af samma folkfrihet som dunskarne, skulle få bära alla de bördor, som närvaron i landet af främmande truppkårer alltid medförer.? Detta syftemål, att förgöra Danmarks liberela statsförfattning, torde näppeligen kunna betraktas såsom någonting, hvilket bör vara oss fullkomligt likgiltigt. Men så länge förbundeexekutionen — hvilka syften den än må hafva — förblir n förbugdsexekution, angår densamma 0s3 icke det ringaste. Må man i det stora och eniga Tysklands nemn pina, uteuga och förtrycka holsteivarne så mycket man vill; det är mycket abderitiskt, men det är en sak, som en samt angår tyskarne. AT alla sammanstämmande uppgifter finner man, att vår regering icke gifvit ens den aflägsnaste antydning derom, att Sverge-Norge skulle kunna komma att med väpnad hand intervenera i det dansk-tyska trasslet, d. v. s. så länge frågan häller sig på det område, dit den i och genom förhandlingarne blifvit förd, och så länge Tyskland icke sträcker sina åtgöranden utöfver Holstein. Om vår regering deremot, såsom det förljudes, har förklarat att den skulle betrakta hvarje angrepp mot Slesvig såsom ett angrepp mot alla de tre skandinaviska rikena, så har hon dervid berört den innersta kärnan i hela denna sak, på ett sådant sätt, att det väl är eonadt att väcka hesinnino i