— der hästbären. Hvad hertigen af Guise angår så synes det uppdrog ifrån honom, varpå ni åberopar er, också vara mer än tvifvelaktigt. äDetta tvifvel skall ers nåd lätt finna häfdi4; återtog grefven, som redan insåg att allt var förgäfves, men icke ville lemna oförsökt något medel att draga sig ur faran. Ers nåd bebagade endast taga del af denna hertigens egenhändiga fullmakt, som jag vill förmoda att äfven ers nåd skall Tspektota. ertigen af Epernon tog papperet, som räcktes honom, och med de orden: Jag vill visa er huru jag respekterar den, ref han sönder fullmekten i tusen bitar och kastade dem för sin hästs fötter, under det att ett högljudt skratt skallade ifrån hans följeslagare. CVänd genast om er häst, såframt ni icke vill att jag skall låta bakbinda edra händer och föra eder härifrån med väld. Jag är tvungen att lyda ers nåd, emedan jag icke har tillräcklig makt att göra motstånd, sade den unge grefven. Dock ber jar få somärka, att hertigen af Epernon, aiven innan ban blef hvad han nu är, alltid va:it ansedd såsom en ridderlig ädling och en man med upphöjda tänkesätt, som således icke borde tillåta sig att förolämpa den, som är i hans våld och icke kan förebrås något annat än att bafva sökt på bäste sätt fullgöra sin pligt.4 Den-fiukänslighet, som nu tyckes halva tagit öfverhand hos er4, sade hertigen, är lika litet som ert djerfva trots, när vi sist träffade tillsammans, i stånd att inverka på mitt beslut. Enkedrottningens gardet, fortfor han, vändande sig till en af sin svit, Styckes hafva låtit lura sig af denne påflugne unge herre och hans täcka följeslagarinna, ty det är icke möjligt annat än att de träffats af någon utaf de åt alla sidor kringsända afdeloingarne. Låt nu vända me hästbåren och se till att ingen af deras tjer nare kommer undan. sEn pojke har redan tegit till flykten,