klarade äfven sig anse det ständerna ej borde utsträcka sina rättigheter utöfver det hvartill de evligt gällande grundlagar voro berättigede, och han sökte leda i bevis, att I ständerna ej hade någon rätt att ordna tullTlagstifiningen. tl Hr Silfversvan upptog dessa inkast till besvarande. Han sökte visa att hans framIställning ingalunda innefattade någon motion; han hade endast enmärkt en brist i tl bevillningspropositionen och gifvit skäl för I den äsigt, att tullagstiftningen verkligen låg linom ständernas befogenhet. HufvudvilkoTret — fullföljde han — för hvarje konstitutions tlbestånd låge deruti ait folket icke emot dess tl fria vilja kan beskattas. Man kunde med skäl säga, att sjelfbeskattningsrätten utgör I grundvelen till den byggnad man gifvit bel nämning af kovstitation. En konstitution jutan sjelfbeskattningsrätt kunde man likna ivid ett hus, byggdt på lösan sand; den är jen konstitution som aldrig kan emotstå ett I reaktionärt angrepp, den är ett non sens. — Har ett folk beskattningsrättens oåtkomlig i sina händer, så eger det alla vilkoren för en konstitution; den skall då otvifvelaktigt förr eller sednare utveckla gig. Har det deremot icke sjelfbeskattningsrätt, måste det först tillkämpa sig densamma, innan det kan tänka sig atl någon dess konstitution kan blifva bestående. Det svenska, eller såsom talaren ville kalla det, det finska folket, hade från urminnes tider egt denna beskattningsrätt. Den finnes detsamma tillförsäkIradide äldsta logar: ilandslagens konungabalk: i regenternas konungaförsäkran, eller med andra ord konuogaed; i olika tiders grundlagar för styrelsemaktens utöfning. Icke ens under den såkallade envåldstiden, som iogick med 1680 års riksdag, blef denna rän ständerna fråntagen. Det var först vid 1693 års riksdag, som de i sin förtjusniog öfver Carl XI:s hushållning förlänade honom oin skränkt makt i detta afseende. Vid 1720 års regementsförändring återtogo ständerna till sin fulla vidd allt hvad de förut gifvit ifrån sig: och hvad beskattningsrätten vidI komme, så ansåge talaren deri ingen förändring sedan dess hafva skett. Man hade velat påstå att uteslutandet af ordet tullar i 4 1772 års regeringslorm skulle afsett ett öfverlätande åt regenten af rätten att medelst tullafgiften beskatta; men något skäl för ett sådant antagande funnes icke, så vida tullen fl denna tid icke begagnades såsom beskattniogsmedel, utan egentligen tillhörde politioch näringslagstiftoingen, för hvilken man i nästan allmänt då för tiden ansåg tullen vara en högst vigtig regulator. Ständernas rätt att bestämma Avarje afgift till kronan, utom för händelse att riket med härsmakt angripet blefve, var dock i samma paragraf, i så J oförtydbara ord, bevarad, att ordet tullar, under antydt förhållande, saklöst kunde utgå. TAfven vid 1789 års statshvälfning bevarades denna folkets sjeltbeskattningsrätt i föreningsoch säkerhetsakten, der detifemte punktens Tuttryckliga och kraftfulla lagstadgande hette: ISom den rätta friheten består deri, att fritt gifva till rikets underhåll hvad finnes nödigt, så eger svenska (här fioska) folket derom en ostridig rätt, att med konungen (här Finlands storfurste) rådslå, jemka, afjelå och öfverenskomma?, — Följaktligen: vore det nu så att någon tullafgift i finansi elt afseende vore nödvärdiz, d. Vv. s. befunnes till rikets underhåll nödig, så skall densamma ovilkorligen vara af folkets represeotanter med konungen jemkad och öfverenskommen, för att iå uppbäras. Talaren för sin del ansåge fullkomligt öfverflödigt att i en vedertagen praxis söka något stöd, ty praxis vore ofta en gjelftagen rätt, icke lag; den helgas törst sow lag då ingen beskrifven lag finneg, och i så fall först sedan densamma oklandrad blifvit ett häfdvunnet bruk. Under Finlands nuvarande statsskicks första tider stodo också regent och ständer i eädant förhållande till hvärandra, att deras sätt att gå tillväga icke såsom föredöme förtjenade framhållas, ännu mindre att såsom prejudikat för framtiden antagas. Man hade ensamt att trygga sig vid regeringsformens och förenings: och säkerhetsaktens bokstafliga stadganden, hvilka af alla kunde förstås, och af ingen missförstås; samt dervid icke ett ögonblick förglömma, att landets hela konstitutionella lif beror på ett oeftergifligt fasthållande vid denna den heligaste at folkets rättigheter: den fria, den oinskränkta sjelfbeskattningsrätten. Tilläte man borttagande af en enda del af denna grundval, skall återstoden följa efter — och hela samhällsbyggvaden skall instörta. Afsade man sig åter sin sjelfbeskattningsrätt, vare sig i sin helhet eller tili någon del, så gjorde man intet mera här; vi må då, slöt talaren, återvända till våra hem och med resignation gå våra öden till mötes.? Resultatet af förhandlingarne blef, att landtmarskalken förklarade sig icke kunna göra proposition på det af hr Sifversvan framställda förslaget i dess nuvarande form, hvilken gjorde detsamma till en motion, utan hade hr 5. att omarbeta detsamma till en petition, om han önskade att det skulle till någon åtgärd föranleda. enna utgång på ett försök, att åt folket häfda en af de rättigheter, som höra till de mest oförytterliga, så framt tal skall vara om ett konstitutionelt styrelsesätt, har naturligtvis icke undgått att framkalla mycken sensation. Om jag icke är illa underrättad, förberedes till ett nästa plenum en protest mot landtmarskalkens propositionsvägran. Ryktet förmäler, ait den kommer att frambäras af possessionaten v. Essen, ett namn om har synnerligen god klang i landet sedan landtdagsutskottets tid. Saken är emel lertid, då detta nedskrifves, icke ännu definitivt afgjord nom den fraktion, som skall understödja den ifrågasatta protesten, ifall den blir afgifven. Till de sednare dagarnes märkligare förhandlingar hörer äfven den om huruvida det redan fattade beslutet om tillsättandet af ett allmänt, för alla stånden gemensamt besvärsutskott, skall åter upprifvas. I sista plenum på riddarhuset meddelade landtmarskalken, att talmanskonklaven, inom hvilken frågan om det allmänna besvärsutskottet blifvit bragt å bane, kommit till det resultat, att tillsättandet af ett sådant utskott ej vore