denna utgöt sitt vatten, men belyste med klart sken den stolta marmorbyggnaden med sina höga tinnar, hvalf och poriiker, så att det hela hade utseende af ett förtrolladt palats. som man hvarje ögnblick kunde vänta sig få se försvinna bland de ur den djupa skogen uppstigande dunsterna. Den stora porten, som från terrassen förde in i slottet, var stängd, hvarföre Carl af Montsoreau, efter att bafva stigit af hästen, skyndade uppför trappan och började klappa på porten med skaftet ar sin dolk. Ett uthållande hemskt eko var det enda svar han erhöll. Ena förnyad knackning hade ingen annan påföljd; han sköt på porten, då den gaf efter, och han inträdde i en vid förstuga. Månen lyste in genom fönstren, men allt var ödsligt och tyst, hvarföre han närmade sig till den breda trappan, som förde upp till den öfre delen af slottet. I detta ögonblick förnams ljudet af en dörr somjäöppnades och en ljusstrimma föll ofvanifrån ped på det höga jerngallret omkring trappan. Han ropade då högt om det fanns någon hemma i huset. Lätta steg hördes nu närma sig till trap an, och en röst svarade: Här i huset finnes blott pest och död. Om ni är kommen för att plundra, så tag fort hvad ni vill, men i fall endast händelsen fört er hit, så skynda er häritrån, ty hvarje vrå är uppfylld med smitta. Ljudet af denna röst var honom allt för väl bekant, att han skulle misstaga sig der på, och innan de sista orden voro uttelade, syntes Maria af Clairvaut med en lampa i handen på det öfversta steget af trappan, då Carl af Montsoreau började stiga uppför densamma. Lampans sken föll på hans gestalt och anletsdrag, och Maria skyndade med ett högt glädjerop till hans möte. Men ögonblicket derpå kastade hon sig tillbaka så häftigt att lampan nära fallit ur hennes band, ropande: Kom mig icke nära dyre Carl, vidrör mig icke. Dessa händer