kämpar, beväpnade med både svärd oci liar och klor. 4I spetsen vandrar Thor, met hammarn ljus och stor; det är medicine rofessor Gellerstedt, som bar svurit vi öskulapius på att br Hammarsrand är de största historikus han vet och kan. Mo den väldiga Thor-Gellerstedt har professo Hagberg, både en af de fjorton och af d aderton, haft mod att en gång träda fran med öppet visir. Han har framdragit h Hammarstrand till en ganska oförtrute: granskning och kroppsvisitation icpå bar citaterna och derigenom ådragit sig en omät lig vrede från den gellerstedtska sexan sida. Skrifter utgifvas för och mot, för klaringar, anföranden till protokollet, m. m korsa hvarandra. När hr Hagberg i kon sistorium uppläser en sin förklaring, sitte hr Gellerstedt och knarkar med stöflorna när herr Hammarstrand skrifver i Daglig Allehanda, tar herr Hagberg ett Herkules arbete för sig, genomgår ett helt bibliotel och slutar ej förrän han funnit hundra olik: faktiska bevis för herr Hammarstrands slarf? De 6 och de 14 känna hvarannan knappas mer på gatan, i konsistorium triumferar tve drägtens anda, och hvad blir — universitets iden af? För att gå från skämt till allvar, hvad ä detta egentligen för en universitetsanda? De kan vara sannt, att professor Hagberg gåt strängt tillväga mot den ena professions kandidaten, men det har ju stått enbvar a de sex fullkomligf fritt att underkesta der andra kandidatens prof en lika sträng kri tik; har man gjort det? Nej. Manshar stället sökt att göra striden till en personlig n.ot herr Hagberg. Och dethar härvid blif vit förbisedt en omständighet, som är af vigt. En profession är ett embete af bety: delse; det är icke för ungdomen, ej för uni versitetet sjelf likgiltigt, om ett sådant till sättes på höft. Ett specimen för en profession kan mer och mindre behöfva vara et afgörande och iulländadt verk; det är icke behöfligt, der den sökande genom mångåriga meriter och en mängd utgifna arbeten redar på förhand visat sig vera en lärostol full vuxen, men det är i sanning behöfligt, der en sökande ännu ej ens för sin ålders skul hunnit att få dokumentera sig, att elt sär skildt prot mera är att betrakta som en for malitet. Det har vid våra universiteter se: dan någon tid blifvit en elem vana, att: fråga om akademiska prof så temligen ilänges ifrån sig?, och det vore alldeles icke svår att citera dylika specimina, till och med för protessioner, hvilka i sjelfva verk fullkomligt underhaltiga till och med för en kritik af Pprofane?. Att en gång ett exempel slatueras af en noggrannare granskving, så. som nu af professor Hagberg, kan visserli gen redan på grund ef det ovanliga uppväcka delade känslor, men jag kan icke inse annat, än att universitetet derför borde hälla honom räkning, jag menar att exemplet uppmanar till elterföljd. D tta att hoppa ur barskammaren rakt upp i en professorsstol kan omöjligt vara det rätta och ändamålsenliga, och det torde vara ganska visst, att våra universiteter hafva åtskilliga lärare, hvilka kunde haft godt af att ännu någon tid vara studenter. Jag telar här om saken i allmänhet, jag känner icke synnerligt hvarken herr Tengberg eller herv Hammarstrand, och jag vet icke hvilken af dem som en gäng kan blifva den största historikern af de två; här är endast fråga om en grundsats, den att en sökande må vara beredd på att blitva ivför det forum, som är bangs specielia, grundlizen genomkriticerad, och att det alldeles ke ligger något orättvist deri, att en hel fakultet icke köper honom som grisen i säcken. Herr Hammarstrand har kanske rätt i att vilja bli professor, men positiv! är, att herr Hagberg har haft rätt atv se litet närmare efter hvem han egentligen är. Orvar Odd.