TEATER. Kongl. stora teatern gaf i gär afton me till största de!en ny rollbesättning Auber lifliga och underhållande opera comique Fr Diavolo eller Värdshuset i Terracinay som der städes icke varit uppförd under de sednar åren, men väl spelats några få gånger a det tyska operasällskapet under sommaren : Djurgården. Om till den stora framgån; och popularitet denna opera så välförtjen haft äfven hos oss, i icke ringa mån bidra git det utmärkta sätt, hvarpå den iförstont här gafs, eger den dock i sig sjelf de till dragande egenskaper, som utan tvifvel fort farande skola tillförsäkra den publikens lif liga intresse. Operan häller fulikomligt hvac den vackra ouverturen lofvar; de vexlande melodierna ega i allmänbet ett lätt, osökt ofta tjusande behag, och genom det hel: går en friskt pulserande åder af sprittande lefnadslust och gladt mod, som bildar en det bjertaste kontrast till de grumliga, om och teoretiskt grundlige eklektikernas ängslig bemödanden under deras jagt efter slående effekter i sina mödosamt hoplaborerade, mei och mindre djupsinniga, musikaliska filoso femer. I Fra Diavolos roll uppträdde hr Arnold son i går afton för första gången, och med ganska mycken framgång, isynnerhet hvac beträffar det särdeles förtjenstfulla utföran det af sångpartiet. Ir Arnoldson ådaga lade såväl här som för några aftnar sedan: sitt föredrag af Almavivas svåra koloratur parti i Rossinis Barberarent4, att han är er sångare med varm nitälskan för sin konst, och som går alltjemt framåt. Han lyckades väl i romansen i andra akten, men ännu bättre i den ypperliga arien i den tredje. hvarefter han blef tvänne gånger framropad äfvensom en gång efter operans slut. Hr Arzoldsons bemödanden att äfven uppfylla rollens ingalunda lätta dramatiska fordringar förtjena allt erkännande. Fra Diavolos konversation bör dock ega en mera lätt, verserad och elegant tournur, liksom han i sitt sält emot sina lägre verktyg, de båda röfrarne, bör visa ett mera vårdslöst förakt. MIl Gelbaar, eburu något svag, sjöng sitt parti ganska erkännansvärdt och var för öfrigt en näpen och täck Zerlina. Hr Arlbergs framställniog sf den originelle engelske turisten lord Kockburn var, understödd af en god maskering, konseqvent och väl hållen och saknade icke komik, men det torde såsom man säger höra till pjesen, att denna komik bör göra sig gällande på ett något mera markeradt sätt, hvilket nog låter sig göra utan att just karrikera. Den af lorden enleverade miss Pamela, som, efter sitt giftermål med denne i Gretna Green, uppträder säsom lady Kockburn, gafs affru Strandberg på ett ganska lyckadt sätt. Det var icke utan, att det ännu hos ladyn var något qvar af denna smell of bread and butter, som Byron påstår att man återfinner hos de unga engelska misserna. Såsom de båda röfrarne, af hvilka Giacomo är mera bravo, Beppo mera buffone, uppträdde hrr Walin och Lundberg. Den sedoare återgaf väl Beppos komiska framfusighet; den först. nämnde tycktes vilja prestera något för rollen för mycket buflonartadt. Hr Dahlgren vann förtjent bifall för stt goda utförande af Lorenzos aria itredje akten. Hr Uddman var en så skinande och välmående värdshusvärd, att man torde få leta efter hans like, Operans gång i dess helhet, med särskildt fästad hänsyn till de många deri förekommande finesser i dialoger och repliker, vittnede om en särdeles omsorgsfull inöfning, och redan den förträfiligt utförda ouverturen emottogs af den fullsatta salongen med mycket bifall.