En odell af noggrannt uppgitven stor!ek skulle förfärdigas utan stor kostnad. En liten högtrycksångmaskin skulle konstrueras med ett fint rör och en lätt piston, och maskinens kraft appliceras på fjedern i de redan färdiga apparaterna på sådant sätt, att den alltjemt ersatte den kraft som fjedern förlorat genom att i rörelse sätta den dubbla skrufven, hvarmed stigandet åstadkoms. När vi först hade åstadkommit en apparat, som kunde lyfta sig sjelf i luften och föra med sig en vigt af blott ett par marker, skulle vi kunna beräkna kostnaderna för en maskin, tillräckligt stor att transportera en person eller hvilken som helst annan gifven vigt, och som med tillhjelp af luft-drifskrufven skulle kunna drifvas fram (med en viss begränsad hastighet) i en luft, som icke befinnes i en alltför mycket stormig rörelse. Härvid bör märkas, att skrufven, hvars vingar nästan äro horisontala, icke taga på långt när så stort vindfång som de vanliga luftballongerna, hvilka nödvändigt måste föras bort af luften. — Banknoternas olika öde. I allmänhet hafva de engelska banknoterna ett mycket kort lif; Så snart de återvända till banken för att omvexlas, blifva de nemligen kasserade och utgifvas icke åter. Det kan dock stundom ligga mycket lång tid emellan notens utfärdande och dess presentering till omvexling. Man gömmer sålunda i engelska bankens arkiv en not, som var utfärdad år 1727, men icke återvände til banken förrän den 20 Juli 1860. Den hade alltså varit i rörelse i 136 år. Stundom hafva banknoterna varit begagnade till ändamål, på hvilka man aldrig tänkt vid deras utfärdande. Mot slutet af förra århundradet hade sålunda en engelsk resande råkat vilse i Herefordshire och styrde sin häst mot en fattig koja. Hans uppmärksamhet fästades på ett fönster, hvars ena ruta var, utslagen, men hade blifvit ersatt med en gammal ba lad, bredvid hvilken var fästad n banknot på 20 f. Det gamla folk, som egde kojan, kunde hvarken läsa eller skrifva, och man kan tänka sig, huru öfverraskade de blefvo, då de fingo veta, att de egde en sådan skatt. I början af detta århundrade kom ett hus i Liverpool i besittning af en not på 5 f, på hvars baksida man med öfverraskning läste följande ord: Om denna not kommer i händerna på !John Dean i Longhill nära Carlisle, så må han veta, att hans broder Andreas är fånge i Algier. Saken blef af en tidning offentliggjord, och på detta sätt blef den bekant för slägtingar till fången, som på vinst och förlust hade sändt denna underrättelse ut i verlden. Andra exempel visa, på hvilka besynnerliga sätt banknoter stundom gömmas eller försvinna. En äldre girig man, som lefde i ett afsides qvarter i London, var ständigt i bekymmer för sina penningar; emedan han aldrig eldade isin kammare, hade han hittat på attlägga en bundt banknoter i sin kakelugn under stickor och torf, hvilka voro lagda, som om man tänkte att göra upp eld; han kunde med lugn förutsätta att ingen tjuf skulle falla på tanken att söka penningar der. Emellertid fick hans dotter en juldag lust att göra rummet något trefligare genom att elda i kakelungnen. Tvärtemot sin fars befallningar ref hon eld på cen tändsticka och tände eld i de gamla papperslapparne i kakelugnen Den girige hade hört det raspande ljudet af tändstickan ooh störtade utom sig in i rummet. Det var för sent att helt och hållet rädda banknoterna, men det gällde att få fatt på de brinnande bitarne. Med fara att bränna fingrarne uppsamlade han de svärtade bitarne och emedan de första bokstäfverna och numren hade blifvit förvarade på en stor del af dem, kunde han få dem ombytta i banken. — Man berättar en annan ännu besynnerligare historia från bankens äldre tider. En af bankirdirektörerna hade år 1740 köpt en landtegendom och begärde för att underlätta handeln en banknot på 30,000 mot det att han utbetalade beloppet. Sedan han hade kommit hem, lade han vårdslöst papperslappen i kakelugnsnischen och blef i samma ögonblick utkallad med anledning af en vigtig sak. Hans öfverraskning var stor då han vid sin återkomst icke fann banknoten der han hade lagt den Ingen hade satt sin fotirummet, och det fanns derför ingen, mot hvilken han kunde fatta misstankar. Slutligen var han öfvertygad om, att en vindpust hade fört banknoten in i elden. Han berättade de öfriga direktörerna sin olycka, och emedan han var en hederlig man, hvilkens ord gällde som guld, gaf man honom en annan not mot hans skriftliga löfte att sjelf ersätta de 30,600 f, om den första noten någonsin skulle blifva presenterad. Direktören dog, och förmögenheten blef delad mellan hans arivingar, utan att man hörde något af noten, men 30 år sednare presenterade en obekant man till betalning den not, som man hade ansett för förlorad. Banken betalade i förtroende till arfvingarne, men dessa vägrade att ersätta summan. . ednare fick man veta, att direktörens hus hade blifvit såldt till en arkitekt, som hade låtit nedrifva det, och att noten blifvit funnen i en af springorna i kakelungnen, der den alltså under denna långa tid hade legat oskadad. ) — Äktenskap mellan barn. Någonting som i hög grad förundrar alla utlänningar är den lätthet, hvarmed man i England kan ingå äktenskap. Den betydelsefullaste handlingen i lifvet är just den, som sker med minsta antalet formaliteter. Det vanliga temat i de engelska mode romanerna är ett hemligt äktenskap eller till och med tvegifte. Utomlands finner man dylika intriger osannolika, men det är icke de: sto mindre sannt, att verkligheten vida öfverträffar miss Braddons uppfinningar. Så t: ex. ir det ej sällsynt att se unga personer på 18 eller 19 år dömas för tvegifte. I sjelfva Engand är man, huru sorgliga dessa förhållanden in äro, mest böjd för att se saken från den komiska sidan. Så har en by i närheten af Darington haft mycket roligt ät följande, till och ned i England icke så vanliga tilldragelse. En ung flicka, 14 år gammal, gick en morgon kl. 6 hemifrån, den tid, då hon brukade begifva sig ill fabriken. Men onda tungor berättade för rennes mor, att hon istället för att, såsom denna rodde, sitta lugnt vid sin väf, firat bröllop med en ung pojke på 16 eller 17 år, och att de båda yckliga äkta makarne nu stodo i begrepp att vålla sitt bröllopskalas vid en grannes bord. — Modren skyndar dit och finner dem verkligen ysselsatta med att dricka skålar. När hon får e sin dotter utstyrd i bruddrägt, utstöter hon Ut ursinnigt anskri, kastar i en handvändning f sig hatt och schal och börjar piska upp först lottern och sedan mågen. När hon började gifra denne sistnämnde hans beskärda del af stryet, ropade hon, att hon nog skulle lära honom ninnas sin bröllopsdag, och den handasta gumnan höll erd. En af blå och gula strimmor andad trygg var verkligen det sista minne, som rudgummen medförde från ungkarlsständet. RS bre JR pr FR rn — Indianerna och telegrafen, Man har förundrat sig öfver den skonsamhet, indianerna i estra Amerika visade mot den transkontinentala elegrafen. Rödskinnen tänka som oftast icke Vå annat än att oroa och plåga de hvita på alla pptänkliga sätt, och man måste antaga, att teegrafstänger och trådar icke voro i det bästa ällskap bland dem. Emellertid kan man icke nföra exempel på, att någon indian med uppåt sökt skada dem. och för att förklara detta erättas följande: Då man började uppsätta teegrafstängerna, trodde indianerna, att man strax Ilstörtade dem, emedan de påstodo, att man le bilda inhögnader för att hejda villerådet. Man tog då sin tillflykt till en list: man örsäkrade indianerna, att det var längs telegrafrådarne, som deras farfar Washingtons ande rete från den ena oceanen till den andra, De Ulstädesvarande rödskinnen med sina anförare i petsen inbjödos att lägga sina händer på teleraftråden. som man i förväg hade sattilörbinfru 2 DD