vid vinterns inbrott uppsätta de välbekanta taflorna, hvilkas varningsrop dock ingen aktat på, alldenstund de forttarit äfven sedan isen blifvit stark nog både att gå och köra på. Följden häraf har varit, att försigtigare personer hellre gjort en omväg än begagnat sig af isen; äfven då den varit farbar, då deremot de oförvägnare först genom ett kallbad låtit öfvertyga sig om dess minvdre säkerhet. Plogning eller skottning efter starkare snöfall ha aldrig kommit i fråga. Än mindre har man besvärat sig med vintervägarne åt landet; man har derföre ofta sett forbönder släpa sig fram med tunga lass i det dåliga föret på gatorna, under det att isarne på fjärdarne närmast staden varit fullt farbara. Det är lätt att inse hvilken stor lättnad skulle beredas denna trafik om på något sätt underrättelse meddelades de trafikerande om att isen vore farbar, vägen vederbörligen -utruskad och beqväma broar iordningställda för att lätta uppfarten till kajerna. Och dock skulle denna angelägenhet, utan någon betungande kostnad, kunna på ett för trafiken lämpligt sätt ordnas. Insändaren vill derföre framställa ett förslag, ej under anspråk på dess ofelbarhet, men i förhoppning att sedan uppmärksam! et en gång blifvit väckt derpå, den må kunna framkalla ett bättre. Insändaren vill på förhand anmärka att vintervägar blott böra underhållas på sådana ställen der isen genom frånvaro af strömdrag en längre tid brukar vara säker, så att t. ex. den understundom begagnade vägen emellan Riddarholmen och Kungsholmen ej skulle komma i fråga, emedan isens styrka på detta pass, genom en inträffad större skilnad i vattenhöjden emellan Mälarnoch Saltsjön inom få timmar kan betydligt förändras. Nu till förslaget. Sedan de vintervägar som böra underhållag blifvit bestämda, iordningställas vid nedfartsställena trappor för fotgängare och broar för åkdon, färdiga att nedsättas då isen erhållit tillbörlig styrka. Då isläggningen börjar, afstängas dessa nedfartsställen med bommar, hvarjemte en röd tafia uppsättes, med ätecknad varning. Då isen är gångbar, borttages bommen, för fotgängarnes nedgång, och den röda taflan utbytes mot en grön med derå tecknad underrättelse att isen kan begagnas; när isen blifvit stark nog att kunna befaras med åkdon, uppsättes ytterligare en grön tafla och bron för åkdon öppnas. De gröna taflorna utbytas änyo mot röda då isarne åter bli osäkra. Genom att begagna olika ärger på taflorna, vinnes den fördelen att man redan på afstånd kan se om isen kan begagnas eller ej. (På jernvägar betecknar som bekant är, en röd flagga 4fara och en grön ingen farat). Undersökningen af isen semt vägens utruskniog och underhåll i farbart skick måste naturligtvis ske genom dertill af stadsmyndigheterna utsedda personer. Insändaren hyser ingalunda den förhoppning att de här förerlagna åtgärderna skola förekomma att isarne hädanelter som hittills af mången skola begagnas i otid; hans mening har endast varit att utvisa ett sätt hvarigenom de, som öfver isen ha en gcnare eller beqvämare väg, må kunna blifva underrättade om när de utan fara kunna begagna densamma. —am—