möjlighet för min broder att vinna hennes hand; då skall jag i sanning icke tveka att fullgöra min pligt, det må kosta mig huru mycket som helst. Uti hans sinne hade uppstått mycken tve kan, huruvida han verkligen rätt uppfattat Marias känslor för honom. Denna tvekan hade sin grund uti de yttranden han hört hertigen af Guise fälla i afseende derå. Inbillningskraften sysselsatte sig med dem, ja hoppet vaknade vid minnet deraf; visserligen emot hans vilja, ty han vari den olyckliga och plågsamma ställning, alt en sådan förhoppning, i strid med hans hjertas ädla föresatser, icke ens kunde vara efterlängtansvärd. Ryslig, ja i sanning ryslig måste den belägenhet vara, då dygden, hedera och ädelmodet vilja qväfva våra önskoingar, nedtysta hoppets röset och stänga paradisets för oss öppnade portar, likt englar med flammande svärd. Carl af Montsoreau ville icke blifva lycklig på sin broders bekostnad; men han fann, att han, så framt de drömmar, som emot hans vilja å nyo började röra sig i han sinne, skulle förverkligas, icke kunde befalla öfver Marias böjelse eller vilja uppoffra hennes sällhet, och att han derföre vid sammanträffandet med sin broder måste gå försigtigt, eller rättare sagdt öppet tillväga. Han beslöt således, att för denne uppriktigt framställa sina planer och föresatser, men äf-en tillika de oundgängliga vilkoren och förbehållen för deras utförande. Då han emellertid besinnade och eftertänkte sin broders förändrade uppförande emot honom samt den häftighet och otålighet hvaraf denne sednast visat sig intagen, insåg han, att han svårligen skulle få tillfälle att lugnt och fullständigt förklara gig, och beslöt derföre att ekrifva till ho