SYVACI UCb USE, LI 1UUDRIUILy EUT T2URLG VIS henne och som iogen uppmuntran utifrån kunnat förläna henne. Vi ha för öfrigt alltför lifligt i minnet den smärtsamma erfarenheten från våra förflutna dagar, vi ha alltför många verkliga intressen att bevaka, för att samtycka att bli en lekboll för främmande intriger. Emellertid måste det medgifvas, att en intervention till vår fördel af vänskapliga folk i nationens ögon är en rättmätig och till en viss grad nödvändig sak. Denna öfvertygelse hysa vi på grund af vår känsla af den ömsesidiga ansvarighet, som eger rum mellan de civiliserade folken, en an j. svarighet, som Ryssland skulle vilja göra sig till godo för sin ärelystnad och sina inkräktningar, under det att vi för vår del deri söka endast en rättvisans och beståendets grundsats för staterna och de internationella förbindelserna. Dessutom är rättmätigheten och nödvändigheten af denna intervention i vår tanke en följd af Europas intresse och säkerhet såväl som Polens. Men då vi proklamera denna rättmätighet, denna nödvändighet af intervention till en viss grad, må man cj föreställa sig, att det gäller för oss att sätta utländsk ansträngning i stället för våra ansträngningar, att inskränka måttet af våra uppoffringar genom att vädja till en annans. Det är ej detta understöd vi begära, och för att rätt förstå, hvilken karskter vi tillägga en utländsk intervention, är det oundgängligt att kasta en blick på den ställning hvari vi befinna oss. I Det krig vi föra med Ryssland, är för oss omgifvet af svårigheter, som aldrig förefun nits för något annat folk under enahanda förhållanden. Det är ej nog med att Ryssland ockuperar vårt land, decimerar vår befolkning, konfiskerar våra egodelar; vi äro från grannstaternas sida föremål för en bevakning och åtgärder, hvilka äro detsamma som en verklig intervention mot 0ss. Således uppgår å ena sidan, enligt de ryska tjenstemännens egen uppgift, antalet af de i de ryska fängelserna preventivt hopade polackarne ensamt i konungariket till mer än 23,000 vapenföra män, och den konfiskerade egendomen representerar oberäkneliga summor. Å andra sidan visar det sig af våra officiella räkenskaper, att mer än 40,000 gevär, som voro ämnade åt oss, blifvit konfi) skerade vid gränsen, icke afryssarnei kraft af krigets lagar, utan af deras vänner utomlands. Dessa vapen kosta oss tre gånger så mycket, fom de vanligen äro värda, och huru många menniskooffer, huru mycken hävgifvenhet obemärkt bortslösad, hvilken il annat fall skulle kunnat göra sig gällande på stridsfältet! Flera tusental af våra landsmän, som deltagit i insurrektionen, ha utan . annat skäl blifvit arresterade eller qvarhållna i grannstaterna. När våra soldater se sig nödsakade att söka en tillflykt på de till konungariket angränsande områdena, arresteras och interneras de, under det att våra fiender, då vi jaga dem öfver gränsen, återvända fritt och obehindradt med alla militära hedersbetygelser, och vi möta dem töljande dagen på andra slagfält. Understödet af en armå på 100,000 man vore af mindre nytta för Ryssland än dess grannars goda tjenster och åtgärder. Det beskyller oss att räkna på en intervention, det är Ryssland som begärt och erhållit alla förmånerna af en sådan mot ett folk utan vapen, inveckladti ett oproportionerligt krig. Vi ega Europas sympatier, Ryssland ensamt har dess bistånd. År det då att undra på, alt polackarne begära ett vänskapligt bistånd, icke för att låta andra fullgöra deras pligt, utan för att förändra krigets vilkor, för att erhålla fria händer, för att betrygga utvecklingen af de nationella krafterna? Ar det att undra på, att vi begära, det man för 083 må respektera denna rätt att föra krig, som aldrig förvägrades grekerna, då de likasom vi för 40 år sedan stredo för sitt lands sjelfständighet? Vi äro lika litet som de undersåter, som gjort uppror mot en laglig suverän, vi äro ett folk, hvilket strider för sin sjelfständighet och för upprätthållandet af en nationahtet, som fördragen erkänt och garanterat. Vi vädja till Europas samvete; men om vi skulle bli dömda till den fullständigaste öfvergifvenhet, skall den polska nationen icke desto mindre fortfara att förfäkta och försvara sina rättigheter med lika mycken ihärdighet och ifver, som hon gjort i femtio år, utan att erhålla någons bistånd. Insurrektionen anklagas dessutom af furst Gortschakoff att begagna terrorism. Låtom oss antaga, att förebråelsen är grundad, hvad bevisar det då väl annat än regeringens vanmakt, ty enligt hennes eget erkän nande hålles hon i echack af denna terroriem. — Absolutismens profet, kejsar Nikolai favoritförfattare Hobbes, erkänner blott ett enda undantag i suveränernas absoluta rätt, nemligen då de ej kunna skydda sina undersåter. Den ryska regeringen fäller således sin egen dom, då hon behagar påstå, att det endast är skräcken som drifver flertalet af polackarne in i insurrektionen och håller dem qvar der. Huru kommer det sig då, att ryssarne sakna utvägar att skydda denna majoritet? Denna oförmåga, hvilken de sjelfva bekräfta, vore tillräcklig att beröfva dem allt slags rättighet att herrska i Polen, om de någonsin egt en sådan. Vi anse onödigt att upprepa alla af ryssarne hopspunna sagor vid insurrektionens början, för att inför Europa framställa den en förhatlig och brottslig dager; dessa beskyllningar för stympade soldater, afskurna ungor samt på förband i hela konungariret öfverenskomma polska Sankt Bartholomeinätter eller sicilianska aftonsånger. Det allnänna medvetandet har uppskattat dem till leras rätta värde. Men detta system af förtal och beskyllingar har man långt ifrån öfvergifvit. Vi se det upprepas i dessa tillgifvenhetsadreser, som czarens regering framlockar hos ina trogna folk, Stora och Lilla Rysslands nvånare, tartarer samt till och med kalnucker och baschkirer, och dem hon derpå åter trycka till och med i de censur underkastade polska tidniogarne. Man finner deri amma beskyllningar, samma sagor. Ändanålet är ej längre blott att bedraga Europa, varaf en del tvärtom får sin andel a FE An a NS PR AD FR —