oförtjunt skugga på min person. Jag öfvergår till b rättelsen. ) Tisdagen den 8 dennes afreste jag med läogfartyget Grefve Berg från Stockholm till Abo, försedd med svenskt pass, af härvarande ryske generalkonsuln, verkliga statsrådet Mollerius viseradt för framoch åter resa inom 14 dagar. Jag hade valt denna form, på det min återkomst till Stockholm icke måtte blifva fördröjd genom att jag i Finland skulle nödgas ansöka om nytt pass. Efter i Abo skedd visering ilaga ordning ankom jag till Helsiogfors om onsdagen vå aftonen, och efter en dags vistelse derstädes lafreste jag fredagsmorgonen med bantåget till Tavastehus. Söndags aftonen återkom jag till Helsingfors. Ryktesvis förnam jag då genast, att polisen hållit skallgång efter min person och efter milt pass, med hvilket jag följande morgon infann mig å poliskammaren för att låta visera detsan:ma. Man förklarade, alt passet var i behörig ordning, men man anhöll att få behålla det på några timmer, emedan guvernören baron WelCen önskat se detsamma. Jag biföll emot löfte att kl. 2 återfå dokumentet. Då jag på utsatt tid återkom, var passkontoret Nängat. Det var på måndagen, samma dag H.M. kejsaren anlände. Vid pass kl. V, 4 uppsöktes jag å hotellet, der jag intagit middag vid table dhöte, af en uniformerad polisofficer, som kallade mig till ett samtal med guvernören baron Walleen hemma hos ho nom. Guvernören mottog mig kallt och lugnt med att på H. M:ts genom generalsuvervören honom meddelade befallning ständiga mig att ögonblickligen afresa till Åbo. Jag svarade med en antydan om, att jag svårligen kunde föreställa mig, att H. M. kejsaren hade någon kännedom om min rioga person. Hvad sjelfva befallningen be trötlade hemställde jag, huruvida jag icke kande 1å fulltölju min plan att resa vill Borgå och Tavastehus för att besöka mina anförvandter, då på detta sätt i alla fall venns det ändamål, som antagligen åsyftades med den mig meddelade befallningen, nemligen att min vistelse i Helsingfors skulle blifva å kort som möjligt. Hr guvernören lofvade att härom fråga kejsaren och skulle gifva mig svar härom följande morgon, då jag lofvade infinna mig. Då jag enligt löfte kom för att afbemta svaret, motto. g med en viss förtrolighet ir baronen räckte mig handen och förde mig fram till föustret. Han berättade mig huru kejsaren känt sig högst obehagligt be: rörd af min närvaro. Han utbredde sig med iss barnslig pratsambet öfver hans mayttranden och känslor angående mig, gjort honom personligen så mycket ondt, Jag svaraie med en axelryckning och ett lö Hr baronen förklarade, att det kunde få bliiva vid hvad jag dagen förut föreslagit, endast jug gaf. mitt hedersord på att resa från Helsingfors och på utsatt dag inträffa i Åbo. Jag nämnde forsdagen den 17 såsom den dag, då jag på återresa till Stockholm skulle passera Abo, hvilket äfven syntes af milt pass, som gällde endast för 14 dagar. Hr buronen tog min hand såsom bekräftelse på mitt lötte och jag aflägsnede mig. Jag begaf mig direkte tiil poliskammaren för stt uttaga milt pass, men möttes der al den törklariog, ett polismästaren på guvervÖrens befallning bemäktigat sig detsamma samt att det ej Vidare skulle komma att återlemnas åt mig. Det var klart, att man vefat narra mig i en enara. Jag gick genast att återuppsöka baron Wellten. Han var ej hemma. De personer, som hittills varit i denna min korifattade berättelse omnämnda, äro inga politiska personer på fullt allvar. Tillät mig att här såsom ett litet intermezzo berätta en sannfärdig anekdot, som berör en verkligen seriös poliuek personlighet. Jag vill berätta, huruledes jag var den ry ske utrikesministera furst Gortechakoff be bjelplig att klifva in genomcett fönster. fåsom sagdt, jag gick att uppsöka baron Walleen. Jag ringde på hemma hos ho nom. En lakej förklarade genom tambur dörrens glasfönster, att baronen var utgången samt alt dörren ej kunde öppnas, emedan betjeningens nyckel var förkommen. Han aflägsnade sig under fortsatt letande. Jeg väntade för att få besked om när baronen kunde träffas. Då träder uppför trappan en äldre man, civilt klädd, ntan skägg och med gudbågade glasögon. Han väckte min uppmärksamhet genom likheten med ett porträtt. som jag sett i illustrerade tidningar. — Bor baren Wualleen hör, — frågade han på franska. Jeg jakade härtill och han passerade förbi wig och ringde på. Samma svar: Nyckeln är förkommen, dörren kan ej öppnas? Das ist kurios?, yttrade furst Gortsebakoff, vändande sig till mig med ett le eode. Ty min förmodan att den främmande mannen var furst Gortschakotl vann bekräftelse i samma ögonblick baron Stjernvall wW allcen, ministerstatssekreterare-adjointen, visade sig i ganska djup neglige bakom glas dörrarne och tilltalade den trämmande: ?Mon prince! bär finns för ögonblicket ingen annan ingång än genom detta fö nster, , jag har vyss sjelf fått lof att begsgna sanima väg. Mon prince, skulle ni vilja våga försöket ?? Detta fönster etod i en fortsättnipg med glasdörrarne och var beläget öfver trappans cedre afsats. Rysslands utrikesminister tvekede icke länge, han visade att han, såsom gammal diplomat, ej var ovan vid att på Osivägar nå sitt mål. Han klef upp på bar r.ören. Det är koappt värdt att pvämnoa det rivga bistånd han fick af mig bakifrån och af baron Stjernvall-Wallcen framifrån. Eu ögonblick hade jag Rysslands politik i mina händer. Jag tade kunnat störta den i en afgrund — minst 6 alnar djup! Jag gjorde det icke. Må Europa förlåta mig! Men, lemnom furst Gortschakott, revenons då nos moutons! Klockan balf 4 blef jag på famma sätt som föregående dag uppkallad till baron Wellcen. Jag började samtalet med att rttala den förmodan, att han skulle visa sig angelägen om att ofördröjligen rätta ett misstag, som kunde kasta en ful dager öf ver bars föregående förhållande: till mig. Mitt pass hade nemligen blifvit mig undanhället. Baron Walleen förklarade, att passet ej skul!e komma att äilerlemnas till. m