Aa ra OVE VE BED PI UPP SAR MAR en balvåning, han har icke, det jag vet, fått någon fuilt värdig efterföljare, och en god vän, som fordom gjorde gig ett frejdadt namn i egenskap af regementsmusikens vän? och den han ifrigast följde hvarje middag med vaktparaden från Ladugårdslands kaserner ända in på Borggården, honom har jag träffat som en aktad embetaman med officiell min och guldbyxor. Operakällarn är qvar, och jag har träffat der en och annan bekant ungefär på samma plats i fön stersmygen, der jag såg honom sist för 20 år sedan, men hvar är det gamla Winters vid Riddarhustorget, der Andreas Möller om qvällarne gjorde så många af sina mestlyc kade ordlekar och der topasen? en afion uppfanns i ett gladt lag, topasen, som se dan under åratal spelade en så gullgult lysande roll, förrän gullkanten?, ävnu gull fare upptäcktes af någon de fina likör landningarnes ännu nyare Columbus! Hvar är Röda Lyktan?, der den sarkastiska Palmår hela qvällarne brukade spatsera rundtomkring ett stort bord, tyst, emåleende för sig sjelf, med cigarrn i mun, medan Wahl. bom satt och tecknade (vid toddybordet), någon af sina genialiska kompositioner för etsnålen och Mellin i alla vrår värfvade bi rag till sina Vioterblommor?? Utsläckt. Jag har haft nog tur att hitta två roddarmadamer. De finnas ännu, fastän som försvinnande väsen, dissolving views.? I fall C. M. Bellman stode åter upp i våra dagar, — och det vore ett godt infall, det vore, särskildt, högst intressant för konfron tationen af hans vackra hufvud med den märkvärdiga dödskalle, kallad Bellmans, hvilken finnes i min kannibaliska vän J. G. Carlens samling af curiosa, det kunde äfven komma särdeles väl till pass för utgifvande af audra upplegan af Bonniers stora illustrerade Bellmansedi:ion, bland annat för kom letterande af utgifvarens lärorika noter, — 1 fall den mn Fredman, säger jag, stode åter upp bland de lefvande, hur skulle han icke blifva förundrad öfver mycket, hur skulle han icke stå der och gapa på ella dessa små båtar, hvilka nu med tillbjelp at en kittel kokande vatten transportera från olika håll af staden hundratals merniskor ut till Djurgårdens Bachitempel, och hur skulle han icke känna sig frestad (io ganska visst!) att om sina präktiga roddarfruar sjunga en pendent till din bekanta elegien: 7så vanära våra stora män ur ljuset och i skuggan ! Jag har nästen funnit mig frestad för egen del, att offra Stockholms qvinligt manliga (eller manligt qvionliga) typer en ?saknadens tår? i form ef ett okonstladt qvälde, der jag en herrlig månskensq äll, (ensam i båten !o, hvilket roddartrafikens dcadence!) lät mig af ett par sorgligt efterlefvande roddarmadamer föras från Skeppsholmen öfver till Djurgårdsstaden; vi hufva under öf verfarten språkat om fordna tider, vi hafva gemensamt pesterat öfver ångan och alla dessa nya påhitt och fiender. Dei varicke så tunnsådt i edra båtar på Ulla Winblads tid!? utbrast jag. Aek, kära herre! vi hafva fört prinsessor öfver; för alla de otaliga gångor vi rott både för Ulla Win blad (der skar nu gum:nan Htet till i väx1en) och för Malla Hök!? Dock; hvad jag mest af allt har ec det glada Stockholm, det är — bindmössorna. Blå Porten står qvar, med gammal ära, men söryngrad; bindmössorna deremot äro försvunna. Snart skall sjelfva traditio nen derom vara försvunnen äfvenså; endast ett och annat ?konstblad, utgifvet för tjugu är sedan, numera redan en bokhandelsraritet, skall bära vittne om hvad des:a hufvudbonader voro och på samma gång hvad en verklig, sannskyldig, typisk värdshusflicka fördom var. Jag har uilåtit mig säga det rent. ut till den tilia Amelie på Hasselbacken: Du är en ganska täck ieka, mitt barö, du är alltför söt, men du saknar det karakleristiska. Den beskedliga Amelie har fluzit till och svängt krinolinen rundtomskring, som för att se efter om hon tappat någonting bakom sig, och bon har derpå tittat på mig med de mest förundrade ögon i verlden. Jag hade visst icke velat säga henne något komprometterande, men -jag står vid mitt ord. För den, som vuxit upp i bindmössans tid, som huft tillfälle att beundra den sköna Therese på Franska värdshuset, den hulda Caroline på Blå porten, den brunögda Fanny på Stailmästargården, alla i den tidens enorma uffärmar, alla med den lilla bindmössan, elier rättare, endast en helt liten kalott med ett par stora sidenbandvingar bak i nacken, för den äro och förblifva nutidens värdshusflickor endast nägonting ofullständigt. Fullständi .a hur mycket som helst i allt annat, sammanblandas de dock numera med mycket, som alldeles icke är värdshustärna. De skola kanske bli tagna för hall mamseiler, men de skola icke mer, som förr, ega detta specifika af en nordisk Hebe, en stockholmsk utvärdshbus-gratie. Detta hår på valkar?, mycket montijo, men full komligt. ohistoriskt, kan visserligen kläda en eljest vacker flicka, äfven det, men bindmössan klädde äfven de mindre vackra. Det gjorde äfven den enfaldigaste Thilda eller Annette pikant och det gjorde en liten uppnäsa oemotständlig, den ersatte iukompletta tandrader och gaf figur åt den, som imgen hade, den förlänade ungdom åt cer, som genomgått. en längre skola, och behag åt novisen, som först i går hade kommit in från ramma Roslagen med röda händer och urvuxen bomullsklädning. Det var dock något af en kostym och man förbiser i all. mänhet allt för mycket hvad betydelse kostymen eger; nutiden har snart intet qvar deraf. Derför bli vial.esamman enformiga, triviella och provisoriska. Värdshusflickan med! Hon kan låtsa vara romanesk, romantisk blir hon aldrig hädanefter; hon har med sin lilla bindmössa kastat poesieu på ekräpkammaren och hon är numera sannerligen icke bättre värd, än att öfverallt bli atlöst af vaktmästaren i svart frack Ty uppassaren har nu blifvit vaktmäst Garconen har försvunnit med bindmö flieken. Det är logiskt. Ingen Suzanna, ingen Figaro! ingen Zerlina, ingen Mazetto! inga bandringarinacken, ingen kortskuren ; jacka! Allt damer och herrar! Men drickspengarne! — Drickspengarne ära PE Nat är om tvct Äfvaronckrarimolsn