AVI STYRA VA diskussion, eller utan all sådan, hafva blifvit 3:ne stånds, och således äfven representationens beslut, utan att dess felaktigheter kunna i en andra distans rättas. Olägenheterna af denna ståndens delvis exklusiva karakter samt deras skiljande på l. fyra rum, hafva sällan gifvit sig mera påtagligen tillkänna, än vid den nya sjölagens behandling, hvarunder man haft det egen domliga skådespelet af ett lagförslag, hvars första paragrafer ännu i ett stånd på det lifligaste debatterades, då ctt annat stånd redan genomgått en tredjedel af lagen och ett tredje stånd slutat dess behandling. Under första dagens plena medhbann borgareståndet endast nio paragrafer, men adeln genomgick 530 och bondeständet 100 paragrafer. Presteståndet slutade lagens behandling helt och hållet, sedan man der, till tidens vinnande (på doktor Lindgrens förslag), vidtagit den ganska betecknande ginvägen att icke, utom der sådant för någon särskild paragraf blef begärdt, låta uppläsa lagförslaget, utan i klump bifalla det. Under förmiddagens plenum den följande dagen hade borgareståndet ännu behandlat endast 22 paragrafer, när de båda öfriga stånden, hvilka icke slutat lagens handläggning, medhunnit 274 piragrafer. Sedermera började det gå något vaskare undan äfven i borgarestånset, men, såsom det ef flera talare antyddes, icke derför: att icke mycket varit att emot förslaget anmärka, utan emedan det fjenade till intet att, sedan de öfriga stånden redan bifallit, i detta enda ståod yrka ändring eller återremiss. Då nu sjölvgsförslaget i sjelfva verket, sådant det från regeringen och utskottet inkommit, är, efter alla sakkunniges omdömen, behäftadt med högst väsentliga felaktigheter så i sak som form; så kom mer äfven, genom det sätt, hvarpå representationens majoritet bebandlat samma förslag, den nya lagen att i vissa punkter framträda i ettskick, som ingalunda är egnadt att tillviona våra nuvarande lagstiftare sin samtids, och troligen än mindre en efterverlds, beundran. Hvad isyonerhet måste falla hvarje opartisk betraktare i ögonen är den lika onödiga som för det vigtiga ärendets behöriga och likformiga behandling skadliga brådska, hvarmed presteståndet hindlagt detsamma. Sedan detta stånd redan under det första plenum, hvaruti sjölagen föredrogs, genomgått omkring 200 paragrafer deraf, medan borgareståndet blott medhunnit en och adeln tre paragrafer; så hade väl en billig omtanka atticke, vid den ståndpunkt, hvarpå presteståndet i denna fråga sig befann, anticipera representationens beslut och göra all egentlig granskning af lagförslaget onyttig, bort förmå ständets talman att uppskjuta förslagets vidare behandling till nästa ordinarie (1. v. 8. lördagens) plenum, eller, åtminstone till fredagen, då man kunde antaga att de öfriga stånden i det närmaste uppnått och möjligen i någon mön gått framom presteståndet i detta ärendes föredragning. Men långt ifrån att såluoda invänta de öfriga stånden, höll presteståndet samma dags afton ett nytt plenum, hvarunder bela sjölagens behandling, så:om nämdt är, afslutades. Afven för bondeständet, som redan första förmiddagen genomgått 100 paragrafer, torde väl ingalunda varit af nöden att samma dag fortsätta föredragningen af ett så raskt behandladt betänkande. Grundlagsstiftarens afsigt med stadgandet att riksstånden skola, så vidt möjligt, fsamtidigt4 hålla sina plene, har nemligen ingalunda egentligen varit den, alt ståndens ledamöter skulle samtidigt befinna sig på sina särskilda rum, lika godt hvarmed de då sysselsätta sig, utan uppenbarligen, ait de skulle samtidigt forebafva samma ärenden. Men detta kumde, under en så olika behandling, icke i denna fråga blifva händelsen, då hvarje stånd, med lika ifver, både föroch eftermiddagar höll sina sammanträden; och en formel efterlefnad afj riksdagsordningen i detta fall blef derföre i verkligheten lika stridande mot dess anda och mening som fir sjelfva saken till men. I allmänhet förmärkes hos de respektive talmännen ett ifrigt bemödande att, till hvad pris som helst, erhålla ett skyndsamt slut å varje. förekommande ärende, framför allt när detta är af synnerlig vigt och omfattniog. Vi fästa ces icke härvid synnerligen vid hr Schwans märkliga yttrande i borgareståndet, att, om man at den tid, som redan åtgått till sjölagens behandling, ville sluta till den som ännu skulle erfordras, kunde man anaga att densamma komme alt kräfva ett betydligt antal plena; ty vi förmoda ait nämnde ständs ledamöter, dyika påminnelser oaktadt, lägga större vigt vid ärendenas behöriga, än vid deras skyndsamma behandling. Men vi anmärka den egendomliga brådska, hvarmed isynnerhet hufvudtitlarne och andra större frågor behandlas; ty under detattföredragningen af dessa venligen utan atbrott, både föroch eftermiddagar, alla dagar pågår, sä att ståndens ledamö:er knappt hinna behörigen genomliäsa och öfverväga hvarje punkt, samt, efter 2 I 3 de första plena, ar frötlhet vid att tala och strida, men icke derföre att respektive atskotts förslag är välgrundadt, lemna fråsorna utan diskussion eller, med andra ord. ofta låta udda vara jemnt; så gifver man sig deremot cändligt god tid med mindre vigtiga betänkanden. Straxt efter det en ar hufvuditlarne blifvit i brådskande hast och genom on mängd extra plena expedierad, inträder sfta ett fullkomligt stillestånd i göromålen, ych ståndens ledamöter sammanträda endast a någon kort stund tvenne dagar i veckan för utt bordlägga inkomna betänkanden. Man skulle, såsom Oss synes, genom en jemnare fördelning af göromålen, intet förlora i tid, men mycket vinna i de för landet ofta så tomordentiigt vigtiga ärendenas behandling. RETRO — Sedan fullmäktige i rikets ständers rkssäldskontor, med anledning af hos dem föref commen fråga om den i hufvudstaden anlagda vattenednings utsträckning till Riddarholmen, för att till ydd mot eldfara kunna inleda vatten i dervarande under fullmäktiges vård ställda hus, beslutit, att derest arbetet komme till stånd samt vattenrör med tillhörande brandposter blefve geom vattenledningsdirektionens försorg nedlag a, —-— 0