SUUTIDE I BISTEEHUC på AVG PEPpet MM MT fastighetesäkerheter, Men det finnes äfven ett. annat ännu vigtigare skä!, hvarföre jordbruket I icke har något att frukta. Utskottet har nemligen påpekat att räntan står i förhållande till Jordbruket och utgör liksom en barometer, som utvisar detisammas tillstånd. Om nu detyppar sig att jordbruket ej kan bära en högre ränta, 3 denna en varning mot den öfverdrilfna spekulationen. Det är vigtigt att man ej lägger bard på så naturliga förhållanden. — De många gåner uppräknade olägenheterna af nu gällande ag äro dessutom att den eluderas genom omvägår samt att man ofta för att skaffa pengat måste realisera sin tillhörighet till underpris. Vi Hafvå ju bå lakens ömöjlighet att efterlefva ett exempel i stort, tatsmakterna sjelfva till följd af olyckliga penningeförhållanden måste anskafla kapitaler till högre pris än lagen medgifver. På dessa och förut anförda skäl yrkade talaren bifall till punkten. Grefve Liijenerantz ville icke bestrida riktigheten af utskottets åsigter i och för sig, men kunde lika litet, i afseende på de förhållanden som länge föfefunnits och ännu äro för handen; tnedgifva ätt tidpunkten för lagehs förändrande vore lyckligt vald. Vil sista riksdagen hade ståndet afslagit denna fråga och sedan dess hade inga nya förhållanden inträffat, som göra en änAring befogad. Filialbankernas indragning, hvilken talaren för öfrigt icke kunde annat än gilla, hade ju bidragit dertill att lånetillgångarne min skats. Hyste en alldeles motsatt öfvertygelse till frih. Gripenstedts angående de verkningar jordbruket skuile af förslaget röna. En stor det af de penningar som nu disponeras för denna näTing äfvensom för den mindre industviidkaren komme, ifall förslaget går igenom, icke att dis oneras, så mycket hellre som spekulativa afärsemän kunna gitva högre ränta. Huruv da denna rörelse, hvilken så väsentligen samman. hänger med importväsendet, ytterligare bör uppfhuhtraås, tille tälaren hu icke vidröra. Kunde icke göra sig reda för till hvilkens fromma förslaget egentligen är åsyftadt. Icke är det för jordbrukaren, icke för industriidkaren, icke för våra mindre lönade tjenstemän, ja det är problematiskt om det ens vore till fördel för sjelfva kapitalisten, hvilken derigenom drifves till vådliga spekulationer. Erfarenheten visar att cessioner göras på hunira tusental, utan att man vet huru spekulanten kunnat få så mänga borgenärer. ortslösade kapitaler vore alltid en nationaiförlast, och talaren bekände uppriktigt ätt han icke kände någon lust att vidare undergiddja spekulanterna. Af utskottets skäl hade han icke blifvit öfvertygad, utan endast funnit att man vore stadd på väg att leda jordbrukaren i en annan riktning, men huruvida denjordbruket tillimnade stuktan kunde vara rättvis lemnade han derhän, hvarjemte han beklagade att jordbrukaren redan före 1856 inledts i allt för vidlyftiga spekulationer. Sex månaders tid, såsom utskottet föreslagit, vore redan, betraktadt såsom affärspapper, en alltför lång tid; ifall man skulle taga något steg i den föreslagna riktningen borde man åtminstone nöja sig med den i riksarkivarien Nordströms reservation bestämda tid af högst 3 månader, för hvilken mening talaren förklarade sig ämna rösta, ifall det ej gafs ngra chancer att få hela frågan afslagen, hvilket han helst önskade. -Grefve E. Sparre ansåg att den grundsats, som ej kan tiltämpas, icke är riktig, och att den nu ällande lagen ej kan efterlefvas vid kritiska tillällen, det hade statsmakterna sjelfva visat genom upptagande af det stora statslånet till högre ränta än den stadgade. Huru skulle de enskilda kunna hafva någon aktning för en lag af sådan beskaffenhet, att den icke ens af stats makterna kan efterlefvas? Lagstiftningen söker förgäfves att vara förmyndare lör den, som lånar till högre ränta än han förtjenar; sådant lät tsinne kan ej af lagen förekommas. Den föregående talaren hade frågat till hvilkens nytta örslaget vare afsedt, och härpå måste man svara att det är till hela samhällets. Det finnes icke något såd nt, der det är börsmännen, som uteslutande förtjena, utan att detta tillika skor till de andra klassernas fromma. Äfven jordbrukaren och den mindre industriidkaren vinner genom förslagets antagande, ty han slipper en mängd omvägar och behöfver ej så lätt riskera ätt nödgas sälja sin egendom t h underpris. Finner han sin fördel att låna pengar för högre tinta än den nu stadgade, är han klarsynt; deremot lagstiftaren, som vill hindra det, starrblind. Sex månader är i vårt land just rätta tiden för affärspapper; ja för fabriksidkaren snarare för kort än för lång Bestämmandet af 3 månader skulle vanligen föranleda papperets omskrifning med dryg provision. Hade det icke alltid varit talarens grundsats att vid brytandet af gammal lag man bör gä försigtigt till väga, skulle han velat taga steget fullt ut och göra räntan friunter alla iörhållanden. Den omständigheten, att den lag, som nu gäller bestått i århundraden och att vi derunder mått väl, kan icke utgöra något skäl emot att ej nu under förändrade förhållanden frånträda densamma. Yrkade bifall. Landtmarskalker anmälde att från borgareståndet anländt en inbjudning att bifalla punkien, med den lilla förändring i kommateringen, att komma sattes efter o det förskrifning4, men borttogs efter ordet egendom. Hr Mannerskantz gillade grundsatsen, men ausåg icke rätta tidpunkten vara inne. Det är obestridligt att vår rörelse till större delen drifves med Jånta kapitaler. Penningen är hos oss koncentrerad på några få privilegierade anstalter, med hvilka icke den enskilde kan konkurtera. Dessa maktegande dominera hela vårtpenningväsende, bestämma räntan och kunna förånleda ökad skuldsättning. Så länge monopolet finnes, kan ej konkurrensen vara fri, och skulle räntan frigifvas, borde först hela vår penninginstitution omorganiseras. Fmanskomitens förslag var ett sammanhängande helt i den syftningen, men derigenom att man styckat detsamma och borttagit delar, faller den andra delen. Det mål till hvilket man bort sträfva, vore att med minsta möjliga omsättningskapital bedrifva den största möjliga lånerörelse, men mar har i stället gjort motsatsen. Skulle räntan vara fri, måste också sedelutgifningen vara det. Under nuvarande förhållanden skulle, om förslaget går igenom, det icke vara den enskilde utan förenämnde privilegierade penningeanstalter, som ensamma droge nyttan. Bestämde man åter tiden till 3 månader, flora man åtminstone ett litet försök i annan riktning. Sätter man vid en följande riksdag några mot filialbankerna svarande anstalter, kan man möjligen taga steget längre ut; men när riksbankens tjenstemän nu i alla fall. skola bestämma räntefoten kan man icke säga att konkurrensen är fri. Yrkade bifall till hr Nordströms reservation. Härvid anmäldes af landtmarskalken en från bondeståndet, som afslagit punkten, anländ inbjudning att biträda detta beslut. Sedan derefter grefvarne Liljenerantsoch sparre ingått i kortare repliker, erhölls ordet af hr Åkerman, hvilken utan att kunna ingå på grefve Sparres åsigt, att hvarje grundsats, som är riktig, ni dvändigt kunde tillämpas, förklarade sig gilla utskottets åsigter i allmänhet cch skulle un der andra omständigheter icke hafva något emot att räntan helt och hållet frigåfves. Kunde ej gilla hvad utskottet i sin motivering yttrat om räntans förhållande till jordvärdet. I andraländer beräknas räntan på jorden alltid lägre än på pengar, och detta af den enkla orsaken att jorden är ett kapital, som ständigt förbättras. Ta laren ville j att grundsatsen på engång skulle tillämpas, utan endast småningom, helst förskräckelsen på ätskilliga håll vore ganska stor. Förordade derföre hr Nordströms reservation. Frih. Gripenstedt fick åter ordet och genmälde de talare, som yttrat motsatta åsigter. Man hade sagt att genom förslaget endast penningemännen skulle tillgodoses, men talaren påminde att dessa icke röra sig med blott egna kapitaler; de äro ju vanligen medlare mellan kapitalegare och kapi