kasta sig de vilkor, som makterna åligt ho. nom. Huset Oranien hade förlorat Belgien. Ryssland hade deltagit i denna ingripande modifikation af 1815 års traktater. Tvenne gånger hade det sålunda erkänt och bekräftat denna interventionsrätt för Europa, då detta handlade i en högre lags namn, och hvilken rätt Ryssland nu så högljudt tillbakavisar. Tvenne gånger hade ock denna intervention, 18256 och 1831, haft till följd insurgenternas erkännande såsom krigfö rande makt, och Gr. kland likasom Belgien hade, stärkta genon detta moraliska och materiella stöd, kunn t öppet återbörda alla sina rättigheter och iötervinna sin sjelfständighet. För att nu vinna sar na resultat i Polen, der en skenfager komp: miss numera ej kan blifva priset för så mång smärtsamma upp: offringar, så mycket utg utet blod, mäste man följa samma bana. Vapen och penningar är hvad polackarne fordra, hvad som skuile tillförsäkra dem dera. erkännande såsom krigförande makt. Hi: orien anvisar, politiken tillråder, rätten me sifver, billig heten fordrar ett sådant erkär ande. Och hvilken farhåga skulle väl tillbaka hålla de intervenerande makter a derifrån? Skulle: de tilläfventyrs frukta att Ryssland förklarade dem krig? Hvem skulle väl på allvar fästa sig vid en sådan tanke? Man har numera kommit ifrån att tro på den nordiska kolossen, än mer att låta sig deraf skrämmas. Må derföre Europa följa sina ädla sympatier, må det bistå Polen, som ej kommer att räddas af diplomatien, att ridda sig sjelft, genom att tillerkänna polackarne en krigförande makts rätt, med allt hvad som följer af en sådan rätt. Och må Europa under fullföljandet at detta rättvisans och upprättelsens verk aldrig förgäta dessa så träffande ord: Ryssland är icke en styrka, det är ej ennat än en vidskepelse.