STOCKHOLM den 17 Sept. Den artikel, i hvilken engelska tidningen Daily News, enligt hvad telegrafen förut haft att förmäla, påyrkar Polens erkännande såsom krigförande makt, är hufvudsakligen af följande innehåll: SEnligt Journal de S:t Petersbourg har ryska regeringen faktiskt tillbakavisat de tre makternas enträgna fö reställningar och skall fortsätta Rysslands traditionella politik mot Polen. Vi veta af erfarenhet, hvad Ryssland menar med upprätthållandet af sina fördragsmässiga rättigheter i Polen. Till dessa rättigheter hör bland annat privilegiet att tillintetgöra alla vilkor för en civiliserad tillvaro — att på det godtyckligaste sätt och i största omfång konfiskera all privategendom — att kallblodigt mörda polackarne eller döma dem hoptals till ett-lif i landsflykt och en tortyr som är värre än döden. Under dessa förhållanden är det en manande pligt, att ånyo och med större allvar än någonsin förfäkta polackarnes rätt att ögonblickligen bli erkända såsom krigförande makt. De äro en krigförande makt i ordets hela mening, då de mer än åtta månader fört ettlyckadt krig mot Rysslands hela krigsstyrka. Ha polackarne väl en gång blifvit erkända såsom krigförande makt, kunna de ej läagre med kallt blod mördas, och ryssarne skulle bli nödsakade att respektera ett civiliseradt krigssätts rättigheter och bruk. I mensklighetens och civilisationens, ej mindre än i den kränkta folkrättens intresse borde således polackarne utan omsvep erkännas såsom krigförande makt. Det är verkligen svårt att säga af hvad skäl man kan förvägra dem detta. Det är nästan den enda tjenst vi för närvarande kunna göra dem, och den enda de begära. De anropa oss icke om någon materiel hjelp. De bedja blott om det moraliska biständ, som detta. erkännande skulle skänka dem. Hvarföre skulle man förvägra dem denna handling af simpel rättvisa? Hvad åter makterna angår, så ha de ju teoretiskt erkänt polackarnes rättigheter för den händelsen att Ryssland icke vill godtgöra den begångna orättvisan. En nödvändig följd är, att de nu låta denna rätt praktiskt gälla. ed anledning af denna artikel yttrar franska bladet la Patrie: Vi ha redan längesedan och bland de första uttalat oss för ett sådant erkännande. Vi ha påstått, att det utan kränkning af rättvisans och humanitetens lagar vore omöjligt att längre låta ett afväpnadt Polen vara ett byte för sina förtryckare; att man måste sätta det i stånd att åtminstone underhålla striden i afvaktan på att diplomatien fannit någon utväg, hvilken hon föröfrigt ännu tyckes söka; i afvaktan på att dess bemödanden vunnit ett resultat, egnadt att tillfredsställa Polens billiga önskningar och lugna Europa för återkommandet af dessa periodiska kriser, som den alltjemnt lifaktiga och alltjemnt hotande polska frågan medför. Man känner mer än väl, att Ryssland ej kommer att bevilja mer än hvad det ej är i stånd att vägra. Och hvem förmår bättre än Polen aftvinga Ryssland verksamma eftergifter? Det är af detta skäl som vi yrkat och fortfarande yrka, att de tre makterna, i stället för att inskränka sig till ett utbyte af noter eller ens diplomatiska föreställningar, måtte gripa till handlingar, som betyda mer än ord, samt att de polska insurg. nterna måtte omsider betraktas såsom krigförande makt. Och har man ej diplomatiska prejudikater, som för dessa makter angifva den hållning som de kunna och böra intaga. Det var på petersburgska kabinettets yrkande som londonkonferensen 1826 tog grekiska frihetens sak om händer. Ryssland, Frankrike och England uppfordrade då Turkiet att sätta en gräns för det tyranni, som det då utöfvade emot grekerna. Hvem har väl någonsin bestridt denna interventionsrätt i fråga om grekernas angelägenheter. Var det icke helt naturligt, säger en författare, hvars namn utgör en auktoritet i dylika ämnen, att Europa skulle intervenera, för att befria ett helt folk icke blott från religiös förföljelse utan ock ifrån faran att antingen ryckas bort ifrån sin fosterjord eller utrotas af sina grymma förtryckare? 4 Och tyckas icke dessa rader af Wheaton vara skrifna enkom för Polen? Ar det icke äfven här just förföljelserna emot polska folket och dess deportation i massa, som man måste hindra Rysslond aut genomföra? Voro väl mensklighetens rättigheter af turkarne i Grekland kränkta på ett mera förhatligt sätt än de nu äro det i dessa olyckliga polska provinser, som ryska regeringen öfverlemnat åt Murawiews blodiga diktatur? Man kan med skäl betvifla detta då man läser den sorgliga berättelsen om hvad som nu tilldrager sig i Lithauen. Och hvad som i Europas ögon var helt naturligt 1826, skulle det ej längre vara det 1863? I kraft af hvad man skulle kunna kalla det sårade samvetets rätt erkändes Grekland såsom krigförande makt. Och den vid detta tillfälle antagna grundsats intogs så fullständigt i Europas allmänna rätt, att de fem stormakterna, då de ånyo samlades till en konferens i London, till följd af belgiska revolutionen, började ett af sina protokoller med en förklaring af det innehåll, att fom hvarje nation har sina särskilda rättigheter så har ock Europa sina, som det erhållit af sjelfva samfundsordningen? Mean insåg, att de band, som förenade Belgien med Holland, voro för alltid brutna, ehuruväl wienertråktaten hade garanterat beståndet deraf; man insåg derjemte, att ifrån det ögonblick då denna traktat befunnits vanmäktig såväl i sina förfoganden som sina resultater, det tillkom makterna på grund af de nya för hållandena tillförsäkra Europa den fred, för hvilken Belgiens förening med Holland ade