frågan redan k vore afgjord, så tjenade denna tryckning till intet. För öfrigt stod det dem som nitälskade för denna tryckning till buds att förskaffa sig dessa protokoller, och, hvar och en i sitt stånd, uppläsa dem, hvarigenom dessa handlingar kommo in i de resp. ståndens protokoller. Hr Wallenberg upplyste derom, att denna tryckning dock verkligen kunde tjena till något. Den kunde visst icke ändra beslutet. Men den tjenade till att få saken utredd och upp a att för framtiden förhindra dylika händelser. Dessutom vore den af vigt, såsom ett prejudikat angående expeditionsutskottets rättigheter och skyldisheter. Hr Iicrta yrkade också bifall till reservationen, framhöll också vigten deraf som ett prejudikat, samt erinrade derom, att när förstärkta utskottet beslöt med rikets ständers rätt i voteringarne och vägrade åtskillige sina medlemmar att få afgifva reservation, så beslöt väl detsamma också med rikets ständers rätt, då det ålade expeditionsutskottet att trycka protokollerne. Hr Björek hade hoppats att ingen diskussion skulle denna gång öfver denna sak uppstå. Han fann dock, tll sin öfverraskning, att man envisades i att söka undanhålla rikets ständer de upplysningar angående en de delegations åtgöranden, till hvilka de voro berättigade att ega tillgång. Talaren ville då också säga sin meniovg om allt detta. Det oriktiga i formen hade icke undfallit talarens uppmärksamhet, men det kunde ändå ej falla talaren in att yrka återremiss af betänkandet, emedan en sådan återremiss för ingen del hindrar utskottet att, i full konseqvens med hela sitt föregående förfarande i denna sak, ånyo komma fram med en omöjlig form på sitt utlåtande, för att ånyo få en återremiss och så in infinitum. När utskottet ej ställer sig grundlagen till efterrättelse, ej vore det att vänta att detsamma skulle rätta sig efter ståndens beslut. Talaren hade derföre ej yrkat återremiss, emedan detta således till ingenting tjenade samt endast vore att hjelpa uiskottet. Talaren ansåg derföre att man borde besluta nu, på det ej, såsom somligas mening kanske vore, saken måtte vid denna riksdag begrafvas och så länge uppskjutas att densamma ej hunne afgöras. Talaren hade föreslagit en medelväg och ett försonligt sätt att göra upp saken genom antagandet at ifrågavarande reservation. Man undgår nemligen derigenom att uttrycka sig derom, buruvida utskottet handlat grundlagsvidrigt eller ej i sin vägran att trycka det för ta statsutskottets protokoller. Ville man ej med talaren gå denna medelväg, så måste man underkasta sig att ultala sin mening i sistnämnda hänseende. Diskussionen var härmed afslutad, och såsom vi ofvan nämnt, antogs genom votering Rund: bäcks reservation. Vi ha ett tillägg att göra i gårdags-referatet. Ståndet beslöt nemligen vid föredragningen af förslaget till icke sedel-utgifvande banker, i likhet med tvänne andra riksstånd, att nedsätta: grundfonden till 500,000 rdr rmt. Ståndet åtskildes kl. , 9 e. m. Bondeståndet. Till behaudling förekom sammansatta bankooch lagutskottets betänkande n:r 3, om räntans frigifvande på korta papper. Medin yttrade att om detta betänkande vinner framgång är jordbrukaren i hög grad att beklaga. Man säger visserligen att det icke skall vara så farligt, då det endast blifver de så kallade korta papperen som denna frihet kommer att gälla; men säkert är att mänga komma ätt; uappsäga lånen på fastighetsinteckningar, för att kunna erhälla mera vinst på sina penningar, och följden blir att jordbrukaren måste sälja sin egendom till hvad pris som helst. Det blir så, att den som har mycket han får mera och den som har litet honom skall alit fråntaget varda. Talaren hemställde vidare till ståndet att förena sig om ett ogillande af det ifrågavarande betänkandet samt att affärda inbjudning till medstånden att instämma, på det man måtte få se hvad hjertelag de ha och om de i någon mån ömma för jordbrukaren. Mengel ville blott åberopa sina yttranden i denna sak vid föregående riksdagar, under förklarande att han af alla de skäl, som emot räntans frigifvande blifvit anförda, icke funnit nåot, som kunnat förmå honom att trångå de åsigter han förut i denna sak utttalat. Erimrade att denna riksdag är den åttonde, vid hvilken! denna fråga förekommit, hvadan det således kunde vara tid på att våga lossa de band, som motverka penninger5relsen. De olyckliga följder, man föreställt sig en fri ränta komme att medföra, skola säkerligen visst icke inträffa. Talaren slutade med att tillkännagifva det han ville bifalla betänkandet och skulle icke haft något emot om utskottet förordat de väckta motionerna utan någon inskränkning. H Gustaf Johansson såg i en fri ränta samma vådor, som dem Medin förespeglat ståndet, och befarade att räntan kan komma att springa upp till 10 å 15 procent. Man har gjort orätt i att åberopa England som ett exempel i denna fråga; ty der är jordbruket så utveckladt som det kan bli, under det i vårt land stora kapitaler dertillj ännu erfordras. Talaren trodde ej heller att den fria räntan skulle, såsom man förespeglat, in-; Jocka utländska kapitaler; ty då räntan är så låg i utlandet, hvarför skulle inte 6 procent förmått hitlocka utländska penningar: Sundstedt förenade sig i de af Medin och Gustaf Johansson uttalade åsigter. Ola Jönsson: Jag är icke rädd för reformer; men jag måste bekänna att man i denna fråga arbetat med mer än vanligt nit. Egnade män lika mycken uppmärksamhet åt allt hvad som hos oss tarfyar iörbätftringar, skulle vårt land t sanning vara ett lyck land. Man säger att penningen är en vara och att man bör gifva samma frihet åt penningerörelsen som åt handeln och näringarne; men jag för min del skulle ansett det fördelaktigt om dessa sednare fått taga steget framom; derigenom kunde många af de industriidkare, som en friare näringslagstiftning kommer att frammana, erhålla rörelsekapital met en någorlunda villig ränta, som de kunde på förhand beräkna; men ger man samtidigt härmed än blir det svårt för ini dustrien att utvec Påståendet att räntan genom dess frig skulle falla låter som om långifvarne skulle af ädelmod drifvas att verka j för denna sak; wen jag betviflar detta ädelmod. Penningebristen i vårt land är en f-ljd af handelsbalansen; svensken saknar bland alla sina för öfrigt goda egenskeper en, nemligen den —; att kunna spara. Jag skulle likväl låta alla bi tänkligheter falla, om jag kunde vara fullt si ker på att K. kl:t uppsköt denna frågas sanktionerande till lämplig tid; ty att den närvarande tidpunkten alldeles icke är lämplig för denna förändring, derom är jag på det bestämdaste förvissad, oh hvad jäg mest fruktar är: den rubbning, som sjelfvå öfvergången skall! åstadkomma. Bäst hade varit att låta denna fråga hvila åtminstone till nästa riksdag, då kunde man under tiden hinna att förbereda den på landstingen, utforska opinionen och slutligen ; antaga den i en tidpunkt mera gynnsam för vårt penningeväsende. Såsom saken nu står, måste Jag yrka afslag. Per Persson fruktade att ståndet skulle blifva en ropandes röst i öknen, och ehuru han god: kände de principer, som ligga till grund för beänkandet, ansåg han sig dock af samma skäl som Medin böra yrka afslag derå. Nils Svensson och Anders Jonsson förenade sig i detta anförande och yrkade afslag. Rosenberg ansåg sig såsom ledamot af det utskott, hvilket handlagt frågan, skyldig att redoöra för dess gång och de skäl, som föranledt honom att till densamma lemna sitt bifall: Vi ! känna litet hyar — yttrade talaren — de motioner som om räntans frigifvande blifvit väckta. AS. mm rm KA, VN I H H I I AA Or gt 1 1 E k 1 1