Vid festen i Levanger för den nya vägen öfver riksgränsen föreslo,s först konungens skål och derefter Sverges afamtmand Wessel-Berg. Han talade om Sverges sköna natur, dess gamla minnen och visade med bistoriens vittnesbörd att svenska folket hade varit ett upplyst, trofast, tappert folk. gom dragit ut till storverk för menskigheten, för tankens frihet, som det kämpade för under Gustaf Adolfs bangr. Norrmänfen hade nu varit fören.de med detta folk ett halft sekel; Gud vare lof att hat och fierdskap äro till ända; nu hafva de begge länderna blott ett attstrida om: hvilkerdera som bäst kan odla sina fäders jord i fred, hvyilketdera som bäst kan visa sig värdigt sina fäder när Öfvervåld hotar de Jländer, vi hafva kära. Han föreslog en skål för det land som nu var oss kärt, som var stort genom sin forntid och rikt genom sin framtid. För denna skäl tackade Jandst ding Bennich, i det han yttrade att skå hade gått honom för mycket till hjertat för att han skulle kunna värdigt uttrycka sih tacksamhet. Derefter utbringade hr Bennich en skål för Norge, som har ett folk, hvilket är så ömtåligt om sin frihet och sjelfständighet, att man i det alltid skulle finna trofasta vänner, han uttalade den förtröstan att verge alltid skulle finna norrmännen sådana oeh slutade med ett Gud bevare Norge!