STOCKHOLM den 10 Sept. Man torde i vårt land numera temligen allmänt medgifva, att bankinrättningar äro af stort gagn för den allmänna rörelsen, för landets utveckling och förkofran. Likväl befara vi, att detta medgifv. nde snarare härrörer derat, att man länge hört satsen upprepas såsom axiom och att man förnummit, att andra länder lära finna sig väl af bankväsendets utveckling, än det har sin grund i någon fullt klar insigt om sättet och lagarne för bankernas inflytande till näringarnes båtnad och om vilkoren för att de skola kunna utöfva ettsådant inflytande. Man skulle eljest icke hos våra lagstiftare möta så pass allmänt, som ännu är händelsen, den föreställning, att statsmakterna böra hafva i sin makt att begränsa bankernas antal, efter sig företeende omständighefer, och man skulle icke heller behöfva beklaga detta oupphörliga vacklande i de grundsatser som leda banklagstiftningen, och hvilket allt emellanåt hotar den allmänna rörelsen med de betänkligaste skakningar och till följd deraf landets utveckling med mer eiler mindre svåra stötar och afbrott. I de lagförslag, rörande enskilda banker, hvilka nu föreligga ständerna till afgörande, är det isymnerhet i två punkter som man träffar spår af den af oss antydda bristande insigten i bankväsendets natur. I den ena vill man fortfarande göra bauk: rörelsen till monopol, i den andra ifrågasätter man en högst betydlig rubbniovg i bankernas sedelutgifningsrätt. Det stadgas i första paragrafen af lagen för sedelutgifvande banker, sådan den blifvit af vederbörande utskott föreslagen, att tillåtelse till sådan bankrörelses drifvande skall vara beroende at huruvida K. M. finner den bankinrättning för landet nyttig?. Det sammansatta bankooch lagutskottets mediemmar lära icke bestrida, att på solida grunder fotade och väl kontrollerade ban-: ker äro ett godt, och de anse tvifvelsutan också, att den banklag, som de föreslå, icke skulle medgifva upprättandet af andra än på solida grunder fotade banker. En högst besynnerlig motsägelse ligger då onekligen i den redan i banklsgens3 första paragraf framskymtande farhågan, att landet skulle kunna få för mycket af detta goda. Man har äntligen öfvergifvit det system, som följdes då äfven andra näringsgrenar voro omgärdade med privilegier, och då det berodde på magistrater och skrån att bestämma huru många idkare af det eller det yr: ket som en stad lämpligen kunde behöfva,. eller, för att begagna det nu föreliggande. lagförslagets ord, som kunde vara för staden nyttiga?. Man inser nu stt ett sådant förmynderskap för näringarnei allmänhet är abderitiskt; att tillvaron af privilegierna lemnade fritt spelrum ät godtycket och oundvikligen alstrade mannamån och orättvisor, med deraf allt härflyt-nde förtynande tillstånd hos näringarne, Det medgifves nu från alla håll — eller rättare, det kan af ingen bestridas — att erfarenheten vittnar, det bandens borttagande medfört närirgarnes och med dem hela landets uppblomstring. Men detta oaktedt vill man ännu alltjemt vidhålla det gamla, bäde af teori och erfarenhet utdömda systemet, för en näringsgren, af hvilken alla de andra äro i så hög grad beroende. När frågan blir om banker med sedelutgifaingsrätt, då är det slut med tron på regela om tillgång och efterfrågan, hvilken man eljest erkänner såsom den säkraste och enda tillförlitliga regulatorn på all affärsrörelse. Då skall pröfningen af nyttigheten öfverlemnas åt regeringens tycke och smak, för att icke säga åt dess sympatier och antipatier för de sökande, åt dess sympatier eller antipatier för redan bestående och för konkurens obenägna intressen. Och hvarföre detta undantag från en sund. regel? Hvarföre förnekandet, i detta fall, af den fria konkurrensens lyckliga inflytande? Jo, säger man, sedelutgifningsrätten gör undantagsbestämmelser i detta fall nödvändiga; de måste finnas, på det att regeringen må kunna tillse att icke en så stor mängd sedelutgitvande banker på en gång uppsiår, atv för en del af dem rörelsen icke blifver lönande, utan de gå öfver ända, förorsaka allmänheten förluster, rubba fört oendet till de andra bankerna och föranleda en allmän kalamitet. Räsomementet är så lösligt, att vi befara att, då det höres från en del ganska klokt folks läppar, det i sjelfva verket kan öfversättas sålunda: Regeringens pröfningsrätt skall bibehällas derföre, att jag har aktieri en bank, som redan har oktroj, och emedan jag kan ha nägon förhoppning att kunna genom regeringens benägna medverkan hindra uppträdandet af besvärliga konkurrenter. Vi betvifla emellertid icke att många äfven räsonnera fullkomligt bona fide på det. sätt vi ofvan antydt. Men dem bedja vi få erinra derom, att just för sedelutgifningsrättens skull äro de sedelutgifvande bankerna underkastade en särskild lagstiftning och särskilda kontroller, fom icke ifrågakomma för andra näringar. Det är i denna lagstiftning och dessa kontroller som allmänheten har att vänta sin trygghet i afseende på de bankernas skuldförbindelser, som under: namn af banksedlar gå man och man emelian. En köpman, en industri-idkare behöfver icke offentligen visa att han, innan han får börja sin rörelse, har så och så stort förlagskapital; han behöfver icke i allmän vård deponera en del af grundfonden för sin rörelse: han behöfver icke hålla