kunna framlocka några slantar ur de re sandes fickor. De två karlarne och qvinnan skyndade sig in i värdshuset, utan att fästa någon uppmärksamhet vid Carl af Montsoreau, som de sannolikt trodde vara en sysslolös dagdrifvare från grannskapet; men gossen stannade, blottade sitt mörklockiga hufvud cch fästade på grefven sina svarta, blixtrande ögon. Innen han likväl ännu hann yttera något, utkom en af karlarne från värdshuset, lat fade gossen våldsamt i armen och, under utrop: Hvad står du bär och gapar efter, din lata slyngel? tilldelade horom med flata handen ett slag i ansigtet, eå utt märken efter alia fingrarne syntes på gos sens späda kind. Gossen hvarken -ret el ler jemrade sig, utan stod stilla med khänderna i sidorna, med ett dystert uttryck af vrede och hat 1;å den köga pannan och i de flammande ögonen, hvaraf syntes, att det lugn, han visare, alldeles icke var en följd af oförmåga att inse och känna den oförrätt han lidit. Han skulle ock säkerligen erhållit ännu ett slag, om icke mannen tillfälligtvis kommit ait se på Carl af Monteoreau och hos denne varsebliivit tydliga fecken till förtrytelse öfver hans beteende emot gossen, på samma gång som ban tillika upptäckte att han här hade för sig just den förnämste af de resande som han ämnat uppsöka. sKom in, Ignati! ropade musikanten med en något utländsk brytniog, kom in och hjelp oss att sjunga för sällskapet i värdshuset eller också blås på din flöjt för den här fdle herrn.4 tJag går icke in, sade gossen, fom ni också slår aldrig så mycket; men jag vill gerna va en visa för nådig herrp, om han vill tillåta det.? Det är bra, återtog musikanten, sjung mäster Gaillards visa. hi Nej, min stackars gosse, såde Carl af Montsoreau, jog är nu icke road af att höra vina visor. Mitt hjerta är för mycket