hända att anfalla och plundra andra vägfarande. Sanningen att säga, hade dessa tonkonstnärer icke det bästa rykte om sig; och likväl, : då hvar och en, under det att inbör des krig hemsökte landet, var tvungen att egna större delen af sin tid och sina omsorger ät behofvet af sjelfförsvar, blefvo de vandrande musikanterna öfverallt emottagna med gladt hjerta och erböllo en riklig vedergällniog i mat eller penningar af hvar och en, som i deras sång och spel fann en angenäm. förströelse ifrån stundens bekymmer. 3 Det sällskap, som nu närmade sig, bestod af tvänne män, en qvinaa och en g0:se. De bägge förstnämnda hade utseendet af ett par vilda sällar; de voro klädda i brokiga drägter med urblekta galoner, och nvardera af dem hade i -ördeln en dolk, hvars med band och tofsar prålande fäs liksom skulie låta påskina, att de buro ders; endast för grannlåtens skull, ehuru i sjeliva verket: den skerpa, breda klingan af väl härdadt stål sparare syntes vara ämnad till blodiga värf. Qvinnan syntes fordom hafva varit vacker, och bon hade nu utstyrt : kanske mer i följd af laster än af ären vissnade behag med alla de prydvader hon kuvnat förskaffa sig. Gossen var af hela trappen den som såg hyggligast ut. Han gick i spetsen för tåget, bläsande på en flöjt, utur hvilken han framlockade förundransvärdt sköna toner, medan en liten rapphönshund hoppade omkring honom och stundom gick långa stycken på bakbenen, till stor förlustelse för en mängd qvinnor och barn, som begärligt skyndat musikanterna till mötes. Dessa hade under natten haft qvarter den andra: ändan af byn, på en af dessa sämre krogar, som då för tiden kallades Riepuess och hade, då de fått höra att en trupp ståtliga ryttare tagit in på det stora värdshuset, skyndat sig att uppsöka dem, för att få se, om icka deras musik skulle