demain mercredi. Blandade känslor och intryck under en sommnarresa i fåderneslandet. 1. Backar. Hela verlden vet att Sverge är ett natur skönt land. Vet den icke, borde den vete det, och tack vare jernvägarne! denna när. mare bekantskap med vårt land står Europa redan till buds. Jag vill icke här upprep: tillräckligt kända saker om våra herrlige skogar, om våra praktfulla sjöar, om vårt intressanta bergstrakter, jag vill hålla mig till en enda detalj. Det är våra landsvägs backar, : Ett ord om backarna. I landskapligt afseende äro backarna et utomordentligt effektrikt motiv och det hal alltid förefallit mig obegripligt, att målarer dock så sällan begagnar sig deraf så som sig borde. Jag erkänner fullkomligt, att hvad man kallar en stor utsigtt i sjelfva verket aldrig tager sig så fördelaktigt ut på duken, som i verkligheten, men det är ej heller dessa stora utsigter jag rekommenderar i och för sig; jag vill att målaren skall välja och då hvarför icke äfven dessa förtroilande svenska vyer, der man, plöteligen uppkommen på en höjd, har framför sig en vidsträckt dal, dit vägen från motsatta sidan slingrar sig nedåt i djerfva kurver, än försvinnande bakom en mörk skog, än åter framskymtande derur, letande sig från terrass till terrass längs vilda bråddjup eller forssande bäckar, ofta äfventyrligt nog, ner i djupet? Våra svenska provinser ega variationer af detta tema i oändlighet, många så sköna, att man måhända i kela verlden skäll söka efter något dermed fullt jemförligt. Endast i det back-rika Småland finner man inom genren otaliga verkliga praktstycken och jag trotsar den, som kan uppvisa nå gonting på sitt vis komplett, någonting mera storartadt, men dock snarare harmoniskt, än vildt, någonting mera i specifik mening pittoreskt, än utsigten från den nedra afsatsen af de bekanta Dunkahallar, der man på venstra sidan af vägen har djupt inunder sig en liten dalgång med de frodigaste skogsgrapper -— en tafla för sig af obeskriflig skönhet och den underbaraste clair-obscur — framför sig Vettern med sina höga, disiga stränder, hela Jönköpings stad i fogelperspektiv, insjön på dess högra sida, sädesfält på backarna rundtomkring, och som en ram derom dessa mörka skogar i olika planer, den ena öfver den andra, med nya backar och zigzag-vägar, längst i fjerran de blåa konturerna af en eller annan bergeträcka! Man kallar gerna dylikt tschweiziskt, jag förbehåller mig att få kalla det svenskt rätt och slätt, och jag har icke ens i södra Norge, hvilket eljest erbjuder en mängd landskaper just i denna stil, anträflat något, som anslär åskådaren i fullt lika grad. Det är icke här mån känner saknaden af en liten alpspets i fonden elier en gletscher, framskymtande mellan skogarna; man finner sig alldeles tillräckligt förtjust af hvad man har för sig, och bar svårt att rycka sig derifrån, Förtjust, nemligen så vida man reser för att ee sig omkring och för att söka det vackra, men icke i Spressanta affärer och blott för att komma fram! Ty, detta medgifves otvunget, backaroa, såsom vägar be traktade, äro icke i nutidens anda, jag älskar em icke sjelf när jag har brådtom, det gifves sådana, som till och med kunna kallas alldeles otillåtliga och oförenliga med ett ordnadt samhällsskick. De hafva en gång haft ein mission — så fremt vi nu skola tala prosaiskt om saken och icke som fantaster — det var den tiden vandraren hade en vildmark framför sig och behöfde söka sig upp på höjderna för att andas fritt och hvartannat ögonblick justera sin kurs; sedan hatva de hatt en tradition, en lång tradition, och de hafva bestått på grund af densamma. Men en nyare tid har kommit, då det pittoreska systemet i så mycket viker för det beqväma, det komfortabla, och då resorna (med rätta!) allt mer och mer förvandlas från äfventyr till-promenader eller rätt och plätt till hvad man kallar dislokationer; då duga icke landsvägsbeckarna längre. Det är då nog, om man skonar en och annan såsom prof för framtida turister och artister, för kringvandrande fotografer och melankolici; resten måste genomskäras, kringgås eller totalt kasseras. Jerovägarna skona dem platt icke, landshöfdingeembetena se ej längre genom fingrarne med dem, trafiken är tacksam derför, handelsexpediten nästan rörd. Det är icke utan, att jag för egen del ganska villigt sluter mig till alla dessa förståndighetens män, hvilka rental förkasta backarna såsom princip och glädjas åt hvarje statsanslag, voteradt i ändamål att förminska deras antal till de för poesien och konsten oundgängligt nödtorftiga undantagen. Jag upprepar det, det gifves backar i vårt fädernesland, hvilka måste betraktas som absolut paradoxa och etter sin tid, och intet kan vara önskvärdare, än att kongl. vägoch vattenbyggnadsstyrelsen tager dem, med afseende på deras särskilda egenskap af landsvägar, under sin upplysta och vetenskapliga behandling, öfverallt der detta ej redan skett. Jag skulle till exempel härpå kunna