Helt nära eldstaden befunno sig några personer, bland hvilka Carls af Montsoreau vackra och välbildade gestalt var den som först föll i ögonen. Han stod med sin jägarhatt i handen, den länga plymen släpande på golfvet, och lutad i en behagfullt nedböjd ställning, talade till ew fruntimmer som satt i en stor ländstol och syntes med mycken uppmärksamhet lyssna till hans ord. Detta fruntimmer var dock icke densamma gamla camen, som ifrån vagnen hade talat till honom och som nu satt ett stycke derifrån, under det att tre eller fyra ijenarinnor stodo bakom hennes stol, Den person, med hvilken Carl af Montsoreau var iobegripen i samtal, skiljde sig äfven vidt från den förra både till ålder och utseende. Hon var synbarligen icke mer än nitton eller tjugu år gammal, och af ett mycket intagande yttre, fastän icke just en af dessa glänsande, praktfulla skönheter, som tjusa vid första åsynen. Hennes anletsdrag, det är sannt, voro rena och ädla, hennes hy fin, mjuk och len, hennes gestalt välväxt ; och full af behag; men hos henne fanns intet utomordentligt, som kunde ådraga sig uppmärksamhet äfven på längre afstånd. Der funnos icke några svarta blixtrande ögon, fulla af eld och glöd; kindernas hy varicke förnämt blek, men likväl klar och genomskinlig, håret var fint som silke och af en glänsande ljusbrun skiftning, och ögonen ar hasselnötens färg, med ett mildt och behagfullt uttryck och dolda af långa ögonhär, fordrade att betraktas på uvära håll och med någon noggrannhet, innan hela det herrliga djupet och styrkan af deras uttryck kunde rikugt iakttagas. Icke desto mindre var det något bos benne, som genast bemärktes, och detta var munnens och läpparnes fina bildning, der hvarje linie uttryckte mildhet och odhet, dock icke utan ett visst drag af fast vilja derjemte, samt ett outsägligt bebag, hvarigenom hennes utseende i sin helhet alltid måste vinna på ett närmare skärskå