lagen stadgadt — hvad bevisar allt detta om icke en dunkel känsla att detta straff dock icke är rättvist? Om nu de brott, för hvilka lagen förut stadgat dödsstraff, icke ökats sedan dödsstraffet för dem borttogs, om de gröfre brotten aftagit oaktadt antalet till hfvet benådade tilltagit, månne icke detta synes ådaalägga, att dödsstraffet icke synes vara nödvändigt för samhällsordningens upprätthållande? Genom 1779 års förordning bort togs dödsstraffet för tvegifte, våldtägt, stöld tredje resan öfver 100 dir 8. m., kyrkotjuafnad m. m.; genom 1855 och 1858 årens förordningar, för rån, åtskilliga qvalificerade arter af stöld och förfalskning; genom 1861 års förordning inskränktes dödsstraffets användning vid mord och dråp. Detta oaktadt hafva de grofva brotten påtagligen minskats, ehuru folkmängden ökats. Samma erfarenhet har man gjort i England. Åren 1800—1810 alrättades i detta land i medeltal 802 personer. Åren 1811—1820 dito 897 dito. Åren 1831—1840 dito 250 personer. Åren 1841—1850 dito 107 personer. Under år 1859 afrättades blott 9, och 1860 12 personer; och den personliga tryggheten anses nu vida bättre skyddad än för 60 är tillbaka, då 800 menniskor om året upp: offrades åt rättvisan. Enligt justitiestatsminis.erns embetsberättelser voro i Sverge åren 1841—1844 afrättningarne i medeltal 4, 1845—1849 — dito dito — 7. 1850—1854 — dito dito — 7, 1855—1859 dito dito — 7, År 1855 afrättades 11 personer; 1856 ej någon afrättning; 1857 afrättades 7; 1858. 14; 1859, 6; 1560, 2 och 1861, 4 personer. deraf 3 qvinnor. Då nu i medeltal 70 å 80 ersoner blifvit under de sednare åren till döden dömde, så visar detta att ett slags decimation egt rum; ungefärligen hvar 10:de har blifvit utplockad, för att utgöra det blodiga offret. Sannerligen, för en samvets: grann regent måste det vara ett högst pinsamt åliggande att utvälja dem, som skola vandra till stupstocken, under det han be nådar de öfriga nio tiondedelarne af de lif: dömda. Och då benädningarnes antal utsträckes så långt som skett, å frågas: ska das icke derigenom lagens anseende? Ska. das icke domarens anseende? Är det ej då bättre att helt och hållet borttaga ett straff, som man så ryggat tillbaka för att tillämpa? Vid sistlidne riksdag väckte jag i lagutskottet förslaget att för mord sätta ansvaret alternatift, dödsstraff eller lifstidsarbete, och med glädje såg jag då att denna mening hos rikets ständer slutligen segrade. Dån förslag till en ny strafflag för etänderna framlägges, hade jag trott att steget skulle kunpa tagas fullt ut och dödsstraffet utplå nas ur lagen. Men utsigterna ärv nu, jag medgifver det, ej egnade att ingifva för hoppning att ett så genomgripande förslag skall vinna ridderskapet och adelns bifall. Dock den tid, hoppas jag, är ej långt af. lägsen, då man skall inse, att det icke äl det stränga strafihotet i legen, ej heller der blodiga straffexekutionen, som afhålla ifrår brottsliga handlingar, då man skall finna at broit förekommas säkrast genom att åt sam hällets vanlotiade klasser söka bereda er god och ändamålsenlig uppfostran. ——— 2 srtooe