venskhet under sin långvariga, frivilliga andsflykt. Hr Sturzenbecker svarade på lenna skål med en för Sverge, uppläsande lervid ett poem, som vi härnedan meddela. Flera mera enskilda skålar, bland annat ör det sätt hvarpå hr BSturzenbecker uti öpenhamn representerat den svenska gästriheten, och verser af hr C. F. Ridderstad idrogo ytterligare att höja den lifliga stäm ing som måste väckas genom närvaron af n så spirituel gäst. Sverge — än en gång! Ännu en gång, hur allting går, — än godt och väl, än smått på tok, — mitt fosterland! den timman slår, då du i häfdens digra bok ett ärofullt kapitel får. Annu en gång, — var viss derpå! — som uti fordna bragders dar, ditt namn skall kring Europa gå, ett adelsnamn, kändt af enhvar och aktadt, hedradt så som få. Hvem vågar säga oss det fräckt, att vi, att Sverge lefvat ut, en gammal stam, af stormen knäckt? att ren vårt skådespel är slut, ridåen fälld och kronan släckt? Tvärtom! Ridån skall upp igen, ny akt och annat sceneri! aux places! Den nya tidens män, vi vilja spela, äfven vi, och ge vår roll; vi känna den. Ej i en vrå af denna verld vi föddes till att stängas in och dröna blott vid sotig härd likt lappen i sitt vilddjursskinn; vi föddes riddare med svärd. Och än, som förr på Litzens dag, vi redo stå, med hjertans lust, att, om det gäller, slå ett slag och våga än en manlig dust för friheten och ärans lag. Vi föddes ej att ligga blott med ögat vid vår glugg alltjemt och gapa ut på stort och smått, men låta som ett fastlagsskämt allt. gå sin gång, om ondt, om godt. Oss lyster bryta ock en lans på idrottens torneringsban, att sjelfva pröfva böljans dans på. händelsernas ocean, med egen köl och ingen anns. Honrnör för gammal iliad! för fornsvensk bragd och snillelek! de mäktiga statyers rad, med ömsom lager, ömsom ek, minnets tempelkolonnad! Men ve det folk, hvars öga ser tillbaka blott åt fjerran dal! som sorglöst frossar bört alltmer sdetrfda ärors kapital, -; mens.dagenisol och vind. blött-ger! Att se Takt ut, med blicken fri, med nyväckt kraft, med eldigt hopp, Med säker fot att stampa i den mark vi bryta tungsamt opp, det är vär framtids garanti. Det är att häfda sjelf sin rätt, att fe sig plats, ej tigga den; så gjorde fördom Svears ätt, vi vilja visa verlden än, att vi ej glömt vårt svenska sitt.