tom envigena med dertut noranac omstandigheter, om konungafärderna kring landet, om träldomens mängfaldiba förhållanden, om blodshämnden, jemte dermed samman: häng.nde utveckling af rättstillständet oc Vv. 1. RIKSDAGEN. DAGENS PLENÅ. Ridderskapot och adeln. Statsutskottets memorial n:r 140, innefattande dels en ytterligare voteringsproposition i förstärkt utskott, dels underrättelser om rikets ständers beslut i åtskilliga anslagsfrågor, godkändes eller lades till handlingärne. Derefter föredrogs till behandling sammansatta stats., lagoch ekonomiutskottets betänkande n:r 34, i anledning af k. proposition med förslag till ny jagtstadga samt enskilda motioner i frågor rörande jagt, och beslöts, på framställning af frih. F. C. Wrede, att utskottets förslag skulle först paragrafvis föredragas och derefter de 3 punkterna i dess ingress, med öppen lemnad rätt att i de SS, som bifallas, vidtaga redaktionsförändringar, som kunna blifva nödiga i följd af återremisser å andia 88. De 5 och punkter, som här icke särskildt närnas, biföllos utan diskussion. I S 2 föreslås uti I mom. att iagt i kronoparker eller djurgårdar samt mark tillhörig k. lustslotten, kungsgårdar, kungsängar, allmänningar m. m. må utöivas af konungen och chefen för hofjägeristaten samt, med undantag af den mark, som står under konungens särskilda disposition, af chefen för skogsstyrelsen med dem, som honom åtfölja, äfvensom för deras egna personer k. befallningshafvande, hvar och en inom sitt län, samt till skogsoch jägeristaten hörande tjenstemän inom dess tjenstgöringsområden. Grefve E. Sparre uppträdde mot inskränkningen i landshöfdingarnes rätt att medtaga sällskap, och ansåg utsigten för jagtvänner att få deltaga i dylika jagter göra dem benägnare till jagtens vårdande. Då konungen och chefen för kogsstyrelsen sällan jaga i aflägsnare trakter, nskade tal. derföre en förändring sålunda att landshöfdingar skulle ega medtaga sällskap. Hr Ros anmärkte att det vore tillräckligt om landshöfding åtföljdes af jägeribetjening eller landssekreterare och landskamrerare. Stadgandet vore nödigt på det man ej måtte bli öfverlupen af ansökningar att få medfölja. Frih. F. OC. Wrede hade ingenting att erinra mot den af grefve Sparre föreslagna förändring. Hr E. W. Nordenfelt talade i samma syftning som den förste talaren. Med konungens befallningshafvande förstås endast landshöfdingen personligen, och då han sålunda enligt ordalydelsen ej får medtaga landssekreterare eller landskamrerare, skulle han nödgas leda sina hundar sjelf. Möjligen borde landshöfdingens rätt att medtaga sällskap inskränkas till ett visst antal, att ej skallgång må ske under hans ordförandeskap. Grelve Sparre anmärkte att landskamrerare och landssekreterare ej kunna medtagas, emedan i sådant fall embetet skulle uprhöra, så framt icke ett sådant upprättades i skogen. Hr Nordenfalk yttrade sig för bifall; utskottet hade följt k. propositionen, och K. M:t borde inses vara bäst kompetent att bedöma dylika saker. Vid anställd votering segrade grefve Sparres åsigt med 20 ny mot 14 ja. 2:a momentet föreslår att skogsoch jägeribetjening må på de marker, som stå under deras bevakning, anställa jagt efter skadliga rofdjur samt, med skogsstyrelsens särskilda bifall, äfven efter annat vildt eller vissa arter deraf. Häremot åberopade hr Ros sin reservation, som är af följande lydelse: I 8 2 mom. 2 har ordet kadliga blifvit insatt framför rofdjur och såsom följd häraf hafva de uti K. Mits förslag begagnade orden nyttigt vildt blifvit utbytta mot orden an at vildt. Då emellertid stadgan icke innehåller något vud mot jagt efter rofdjur — dessa må till jd af sina bestämda funktioner i naturen vara nera eller mindre skadliga eller till och med nyttiga — så anser jag berörda tillägg och förändring icke vara behöfliga, helst det torde tillkomma jordegaren att, enligt den anvisning naturvetenskaperna lemnar, sjelf bedöma hvilka slags rofdjur böra fredas å hans egendom och att, i fall han upplåter jagträtten, inlögga uti afhandlingen derom de bestämmelser, hvilka han anser erforderliga. I enlighet med denna åsigt anser jag momentet böra omredigeras i enlighet med K. M:ts förslag, å att ordet skadliga framför rofdjur utgår och i stället för orden annat vildt sättes nyttigt vildt, helst något tvifvel ej kan uppstå derom att, då i stadgan bestämningsordet nyttigt framför vildt användes, dermed menas matnyttigt vildt och sådant, hvilket, efter derom gifna vetenskapliga bestämmelser, ej räknas till rofdjursslägtena. Frih. Wrede försvarade utskottets åsigter. Den vetenskapliga benämningen rofdjur innefattar under sig flera arter, som för den menskliga ekonomien äro mera nyttiga än skadliga och man hade ansett sig i allmänhet så mycket som möjligt böra inskränka antalet af de djur, som lemnades till pris åt förföljelse och utrotning. — Momentet bifölls enligt utskottets förslag. s 4 lyder: På oafvittrad skog (och kronan efter afvittring tillfallen öfverloppsmark i de norra länen), äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på öppna hafvet vare jagten, med de in: skränkningar, hvarom här nedan sägs, fri för hvarje svensk man.4 Hr Ros yrkade att de af oss inom parentes satta ord måtte uteslutas, men frih. Wrede anhöll om bifall till förslaget oförändradt. Den sednare åsigten segrade genom votering med 24 ja mot 7 nej. I 8 7 föreslås: Drifver någon upp djur å egen mark eller der han eger lof att jaga, hafve rätt att Jagten efter sådant djur in på annors egor fullfölja, om djuret förut såradt är; så ock att behålla det fällda. Är det björn, varg, lo, jerf eller räf, som jagas; vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit säradt. Ordet räf uteslöts på yrkande af frih. rede, som åbero: pade sin reservation, hvari det bland annat heter att den s k. räfjägaren kan å en hvars område blifva en daglig gäst, utan att någon kontroll finnes att han är i rätter ärende stadd. Det förekomme derföre reservanten att den, som vill något vårda sig om sitt andra vildt, framför en sådan jägare föredrager sjelfva räfven. I 8 11, angående förbjuden jagttid, hemställes bland annat, att rapphöns vare fridlysta från den 1 November till den 20 Augusti. Fr Ros anhöll, i enlighet med sin reservation att, såsom K. M:t föreslagit, fridlysningstiden icke heller för detta slag af vildt må utsträckas längre än till den 10 Augusti. Frih. Wrede yrkade bifall till utskottets förslag, emedan rapphönans ungar ej före den 20:de vore matnyttiga, men sedan äfven grefve af Ugglas förordat reservationen på den grund att 10 dagar icke kunde anses betyda särdeles mycket för tillväxten och att utsträckning af tiden för jagten å denna fogel så mycket mindre kunde vara farlig, som den är obetydligt utsatt för krypskytte, blef den i reservationen befintliga ändrincen bifallen. ft