— litt dödsfall har nyligen härstädes inträffat, som visserligen icke skall framkalla ryktets låfsänger eller stora verldens uppmärksamhet, men i imånga tacksamma hjortan Väska djup sakvad, Den äldste bland hufvuds:adens skollärare, magister Carl Olof Fineman, slutade sietlidue onsdag sin lånca och verksamma lefnad vid något öfver 71 års ålder. Född år 1792 och promoverad filosofie magister år 1818, blef Fineman år 1821 utnämnd till lärare vid stadens allinänna barnskola, den första som här blitvit inrättad efter vexelundervisningssystemet, och fortfor i denna befattning 38 år eller till dess nämnda skola år 1859, till följd af åtskilliga förändrade förhållanden indrogs, då han för sina återstående dagar erhöll en ileä pension. Med uppoffrande nit och left vande intresse skötte Fineman sitt obemärkta men vigtiga kall. Hans undervisningsmetod och disciplinarsystem företedde åtskilliga egenheter, som icke ölverensstämde med de: principer hvilka numera gjort eller alltmera göra sig gällende; men äfven om han i ett och annat misstog sig, fir dock visst, att det on få personer torde kunna sägas med mera fog, att allt hvad han gjorde skedde i den bästa, den renaste afsigt, af de ädlaste bevekelsegrunder. Ehuru ifrågavarande skola egentligen var beräknad för barn af den tiigare samhällsklassen, blef hon dock under en period eå bemärkt och omtyckt, att många lyckligare lottade föräldrar der insatte sina söner; och hafva således, utom de talrika ynglingaskaror, som från denna skola utgått till handels-, handtverksoch arbetsklasserna, äfven åtskilliga nu istatens tjenst anställda embetsmän, lärare m. fl., der lagt första grunden till sin bildning. Fineman egnade sig åt skolväsendet äfven såsom författare. Han har, förutom flera uppsatser af pedagogiskt innehåll, särskildt med afseende på vexelundervisningen, äfven utgifvit i olika ämnen en mängd läroböcker, hvilkas värde dock förringades genom hans försök att i dem tillämpa en del mindre praktiska ider. Fineman prestvigdes år 1818 och undergick pastoralexamen år 1830, men kunde genom sin trogna skoltjenst föga egna j t sågon presterlig verksamhet. Till sjä och hjerta var han dock en sann prest, egde god både teologisk och filosofisk beläsenhet öch her äfven utgifvit skrifter i denna rikt: ning. För öfrigt voro äfven hans andra arbeten genomträngda af en varm, kristlig anda. Hela ans verksamhet, ej mindre än det vördnadsbjudande utseendet och den sköna blicken, erinrade om en evangelist. r 1860 träffude honom ea nådebevisning, sällsynt på den plats tan i samhället beklädt. Han nämndes då till ledamot af Wasa-orden. Lika säkert som det är, att denna utmärkelse var för den flärdlöse manhen alldeles obehöflig, är det ock, att sällen bar ett svenskt ordehstecken prydt ett ädlara hräst